Plan B – är vi fega?

Kan inte sov, en massa tankar + sjukt ont i benet haha Så.. jag började skriva lite istället.

Det talas mycket om plan b. Om att alltid ha en ”reservplan”, bara utifall att… De som har en plan b tänker vi på som förnuftiga, smarta. Jag har alltid haft en plan b. Men på sistone börjar jag fundera på hur pass förnuftigt och smart det egentligen är (?). Kanske är plan b inget annat än rädsla. Rädsla för att plan a inte ska fungera. Och det jag undra om (kanske till och med tror) är hur mycket det begränsar oss. Utan en plan b kanske man satsar allt man har på sin egentliga plan. Kanske är plan b ett omedvetet hinder som vi snabbt vänder oss till så fort vi möter motgångar för plan a? För egentligen, även om vi bara har plan a och om den mot all förmodan inte skulle gå genom, ja då löser man ändå alltid alla situationer där och då – borde vi inte lita på oss själva så pass mycket?