När man pratar om utseende, verkar det som att diskussionen alltid står mellan acceptens vs. förändra. Antingen ska man radikalt acceptera sitt utseende och avstå från allt vad som heter skönhetsingrepp, mycket smink, etc., eller så är det helt ok att göra tusen olika ingrepp. Själv tror jag inte att det är så svart och vitt som diskussionen ofta framstår.
Jag tror starkt (och det finns vetenskapliga belägg inom psykologin för detta) att vi människor har ett behov av att spegla utåt det som vi känner att vi är inombords. Detta ger oss en sann verklighetsuppfattning; vårt inre är i sync med vårt yttre. Det gör oss självsäkra. Inget skapar så mycket ångest och osäkerhet som när man visar en annan sida utåt, än vad man är inombords. Precis likadant är det med ens utseende. Man vill spegla den man är i sitt utseende. Och det är inget fel med det. Det är snarare en viktig faktor för ens självförtroende. Och att vårda och bry sig om ens yttre får en att må bra.
Jag är fullt medveten om att bilden av vad man tycker är fint/snyggt är präglad av vår kultur, media, etc. Det är därför jag tycker att det är så otroligt viktigt att först finna acceptens av sig själv i första hand. Att lära sig att tycka om sig själv och mogna med sin egen kropp. Att sedan vilja göra någon förändring för sin egen skull eller att vilja se ut utåt som man känner sin inombords, ser jag inte som något fel – utan snarare som en gynnande faktor för ens självförtroende och utveckling.
Det är en hårfin gräns mellan att vilja göra något för sig själv eller att göra något för att passa in i vårt samhälle. Men jag tror att när man finner sig själv och vem man är, och finner sann acceptens av sig själv – ja då gör man förändringar eller speglar sitt inre utåt främst för sin egen skull och ingen annans. Att tvärtom göra förändringar för att acceptera sig själv, kommer bara göra en ännu mer osäker i längden. För vi kan aldrig passa för alla.
