Ibland tittar jag på mig själv i spegeln och tänker att kanske kunde näsan var lite rundare, kanske kunde läpparna vara lite fylligare, kanske kunde ögonen vara lite mer ovala… ja, tänk om man kunde skapa ansiktet så exakt och så fint som man vill? Sen hör jag i mina tankar hur sjukt det låter. Vill jag verkligen se ut som en symmetrisk, karaktärslös plastdocka? Emellanåt vill jag nästan det, när jag tittar i alla skvallertidningar och reality shows och ser hur fina och perfekta alla är. Omedvetet tränger det sig in i mina tankar. Men när jag stänger ute allt surr, kommer jag till underfund med att jag faktiskt tycker om mig själv som jag är. Varje liten detalj (eller skavank om man vill kalla det så), ger mig karaktär och gör mig till den levande människa som jag är. Det är just det som är det finna hos oss – att vi alla är unika och har våra egna detaljer.
Bra skrivet! 🙂