Nu kan jag inte längre hålla denna glädje för mig själv. Jag känner att det är dags att dela med mig. Känns som jag har varit nära att spricka av glädje den sista veckan!! Jag vill bara skrika ute det för hela världen!! Så känner jag =) Dessutom har det varit svårt att blogga, eftersom det är detta som händer just nu i mitt liv – och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om annars, som det är nu (men jag lovar, det lär inte bara bli bebis inlägg :P).
Det sägs att den första trimetern är väldigt riskfylld (vilket stämmer, mer än 20 % får missfall) och att man därför bör hålla nyheten för sig själv de första 12 veckorna. Vi fick reda för någon vecka sen, efter två månaders försök, att jag var gravid. Berättade för de närmsta direkt, men tänkte att det är nog bäst att vänta med att berätta för övriga.
Men idag slog det mig; varför? För skulle det vara att man råkar ut för ett missfall (knack, knack, knack), hade jag ändå inte klara av att hålla sorgen inom mig, utan att berätta för andra. Och det är inte bra att hålla sorg inom sig. Ju mer man håller negativa känslor inom sig, ju större blir de.
Det känns dessutom som att man lägger någon form av tabu över det, genom att hålla tyst om det. När man lägger tabu över saker och ting, har det en tendens medföra skam. Och det finns ingen skam alls om en kvinna får ett missfall. Så är det egentligen med allt. Man håller tyst om när det inte gått bra för en, för man skäms att berätta. Oavsett om det handlar om missfall eller om man råkat ut för något annat dåligt. Man är rädd för vad omgivningen ska tänka och att folk ska lägga skulden på en. Men något som man aldrig får glömma – ett offer bär aldrig skulden.
Och sist men inte minst, jag vill leva livet idag, jag vill glädja mig åt vad som händer idag. Vad som händer i morgon, det tar jag då.
