Jag har aldrig varit speciellt religiös. Spirituell – ja, men inte direkt religiös. Men när man går genom ett trauma i livet, är det svårt att hitta logik och man blir mer open minded än normalt. Man försöker finna någon form av större förklaring. Större än vad denna värld kan ge. Det är det enda som skulle ge mig någon form av peace of mind, någon form av logik, just nu. Vetenskapen kan förklara varför, men den kan inte förklara VARFÖR.
Jag vet att det som hände inte var mitt fel. Jag vet att det inte fanns någon chans för mig att påverka det. Det var en slump. Och läkarna övertygade mitt intellekt om det. Men emotionellt är det så svårt att ta det till sig. Någonstans känns det som att jag blir straffad över något. Har jag inte varit tillräckligt stark i olika situationer i mitt liv? Har jag failed i hur jag har hanterat tidigare kriser? Var jag inte värdig att vara din mamma? Varför skulle just jag få bära smärtan av saknaden efter dig? Varför skulle just jag få se ditt fina ansikte och sedan ha ”någon” ta det i från mig? Varför just jag?
Jag vet inte… kanske är det svårt att acceptera att det var slumpen, för att då har jag ingen kontroll. Hade jag vetat varför detta hände, haft en konkret orsak, då hade jag kunnat påverka så att det inte upprepas nästa gång. Då hade jag kunna rikta ilskan någonstans.
