God morgon. Idag har varit lite jobbigt. De sista dagarna har ändå gått bra, men idag när jag vaknade var jag bara gråtfärdig. Vissa dagar tänker man bara mer på allt som har hänt. Igår somnade jag inte förrän runt fem på morgonen. Kunde inte få stopp på alla jobbiga tankar.
Har massa ångest för att gå tillbaka till mitt vanliga liv. Det är jobbigt när man kommer tillbaka till verkligheten och ser att allt annat har fortsatt precis som vanligt. Allt bara går vidare, precis som att ingenting har hänt. Men i mitt liv är inget som vanligt. I mitt liv stannade allting upp. Och jag känner mig inte som samma person som jag var innan allt detta hände. Allt annat känns så meningslöst och ytligt, mycket mer än vad det gjorde förut.
Även om jag på en viss nivå känner att jag är redo för att börja komma igång igen, känner jag mig så extremt sårbar. Som att minsta lilla stress kommer få mig att bli helt knäpp. Minsta lilla stress får mig redan att bli helt knäpp. Det är liksom inte som när man kommer tillbaka efter något tufft, men är redo att med ny energi ”ta i” och komma igång igen. Nej, det är långt ifrån så. Det är snarare som att gå tillbaka, uttömd på energi, uttömd på hopp och målet för hela dagen är att orka stiga upp. Och vi vet alla, att ta en dag i taget finns det ingen plats eller förståelse för i den stressade/pressade verklighet som vi lever i. I alla fall inte i min.
Jag vill vara stark. Och jag försöker vara stark. Men allting går verkligen SKIT i mitt liv för tillfället. Det är mycket annat också utöver det som hänt nu, men på grund av att jag var gravid försökte jag att inte stressa upp mig över det. Men nu är jag ju inte längre gravid. Och känslorna väller över.
