Då var första dagen avklarad. Måste säga att det faktiskt var mycket jobbigare att vara tillbaka än vad jag trodde. Allting påminde om tiden när jag var gravid. Sista gången jag var på jobbet, var jag gravid ju. Sista gången jag satt vid mitt bord var jag gravid. Sista gången jag pratade med kollegor var jag gravid. Sista gången jag gick och tog kaffé var jag gravid. Sista gången jag stod och speglade mig i toan och beundrade min lilla mage var jag gravid… I princip allt påminde mig om vad som faktiskt har hänt. Inget känns som detsamma, trots att allt annat fortsätter som vanligt. Och jag känner mig så tankespridd och ofokuserad. Varannan minut hoppar bilder upp i mitt huvud… från sjukhuset, på min pojke… som ett rullande bildspel. I morse när jag körde till jobbet ställde jag mig i högerfilen och började svänga vänster. De andra bilarna blev inte glada =( Känns svårt att hänga med, för mina tankar är någon annanstans. Och det var verkligen kämpigt att lyckas få något gjort.
Men jag måste säga att jag är tacksam över att ha så snälla och stöttande kollegor. Även om det är svårt för mig att prata om det hela än, så uppskattar jag mycket allas stöd.
Nu sitter jag bara och varvar ner, skriver lite och om jag orkar så ska jag skriva inläggen för i morgon (jag tidsinställer ju alla mina inlägg som jag skriver kvällen innan, till dagen efter). Men vi får se, jag kanske somnar innan jag kommer så långt… Är glad i alla fall att jag har kommit igång med bloggen igen. Bloggen har alltid varit så terapeutisk för mig.
Sista bilden på magen. Tog den dagen innan avbrytandet. Gör ont att titta på den. Fattar inte varför jag plågar mig själv och kollar…
