Igår fick jag mail från familjeliv om att halva graviditeten nu skulle ha varit passerad och en utförlig beskrivning av hur barnet utvecklas i denna vecka. Och det hade gått exakt en månad sen avbrytandet. Det kändes tungt och morgonen började med tårar. Men dagen slutade faktiskt bra ändå. Det börjar kännas bättre att vara bland folk nu (jag har så mycket underbara personer runt om kring mig, märker jag). Det gör en lite gladare. Och roligt nog blev jag glad över ett fackligt möte, det gav mig lite extra energi. Jag har ju alltid älskat det fackliga, men nu märker jag att det faktiskt hjälper att göra sådan som jag tycker är kul och som jag känner mig bra på. Kanske ska jag försöka hitta på något kul?
Det jobbiga nu är att bortsett från allt som jag går genom på grund av graviditeten, kommer jag tillbaka till en annan riktigt stressfylld och ångestladdad situation. Det känns överväldigande. Och jag vill inte att min energi ska gå åt det, utan jag vill att min energi ska gå åt att sörja mitt barn och bearbeta mina känslor. För det betyder egentligen ingenting för mig. Man förstår när saker och ting händer, vad som verkligen är viktigt för en. Men det är svårt att inte känna att allt bara går dåligt i ens liv, när flera saker händer samtidigt. Just nu känns det som att livet tar en promenad över mig, och stannar till lite och trampar extra mycket på vissa ställen. Men efter den känslan reser jag mig upp och påminner mig själv om att jag är stark. Starkare än många. Och jag vet bättre nu än att må dåligt. Så jag försöker med allt jag kan att fokusera på framtiden. För vem vet, kanske vänder det snart?
