Har varit en emotional day. Var hos läkaren, fick svar från både obduktionen och fostervattenprovet. De visade exakt vad de misstänkte; ett väldigt gravt hjärtfel, men i övrig sa läkaren att han var hur frisk och fin som helst. Helt normal kromosomuppsättning. Med andra ord var det bara en hemsk slump att detta hände.
Läkaren var verkligen snäll, bekräftade mina känslor och talade om gång på gång att det inte fanns något som jag hade kunnat göra för att påverka eller förhindra det. Känns skönt att få bekräftelse från någon som har den kompetensen. Känns skönt att någon förstår och kan se bakom ens ”ja, det är bra, det börjar bli bättre”. Känns skönt att någon kan se den smärtan man bär inom sig och tomheten som man känner. Vi pratade en hel del om det. Uppskattar verkligen att en läkare som har så mycket viktiga saker att göra, tog sig tiden och prata lite med mig och då inte bara om det fysiska, utan om det psykiska också. Och hon svarade på alla mina halv-dumma frågor och fick mig verkligen att förstå att det inte var mitt fel. Skulden som jag har burit på, har varit något utav de värsta känslorna jag har upplevt.
Hon sa även att hon vill att vi kommer tillbaka under nästa graviditet, så att man kan göra en utförlig undersökning av hjärtat. Och vi kommer få täta kontroller under hela nästa graviditet. Men hon sa att risken för att något liknande ska hända igen är extremt minimal. Kändes skönt att höra.
Nu efter obduktionen skickas han till Limhams begravningsbyrå som tar hand om kremeringen. Så fort det är klart kommer de kontakta oss. Känns redan som att man fått någon form av closure idag och det är en himla lättnad. Egentligen vill jag inte kalla det för closure – för om det är något jag vet genom det hela; är det att han kommer dagligen finnas i mina tankar. De som förväntar sig att jag ska komma över detta precis som om det vore ett missfall, kan slänga sig i väggen. Detta var inte ett missfall. Att tvingas avbryta en graviditet är en helt annan sak än ett missfall (och jag menar inte att minimera sorgen som någon upplever efter ett missfall, det är bara inte samma sak, precis som jag inte kan jämföra min sorg med någons sorg som har förlorat ett redan fött barn, osv…). Jag tvingades att ta ett beslut om att avsluta mitt barns liv. Jag födde mitt barn genom en förlossning. Jag såg honom, höll honom... och det kan ingen ta ifrån mig. Jag kommer inte komma över detta och jag glömmer det aldrig. Jag kan bara lära mig att leva med det. För när du väl sett ditt barn för första gången, så försvinner han/hon aldrig ur dina tankar eller ditt hjärta. Och ett nytt barn ersätter aldrig ett annat. En bit av mig kommer alltid att saknas.
Blev en god lunch på sjuhuset i alla fall. Försöker äta så nyttigt som möjligt nu. För idag fick jag nämligen min ägglossning!! Så vem vet, i dagarna kanske man blir befruktad 😛 Om man turen på sin sida. Enligt bm är det lättare att bli gravid nu, i och med att jag har en massa hormoner kvar i kroppen.
Och en kollega bjöd på världens godast cupcakes!!
