Igår var det exakt två månader sen avbrytandet. Har känt mig riktigt nere de sista dagarna. Tänker på min fina lilla pojke. Känner tyngden av sorgen och kärleken i mitt hjärta för honom. Jag hade tagit allt lidande i världen för att få ha gett honom en chans. Jag hade honom bara en viss tid i magen, men jag saknar honom som att det har gått en lifetime. Känslan går inte att förklara.
Tänker bara på allt och kan inte släppa tanken ”varför hände detta just mig?”. Jag ser bara alla andra gravid runt om mig, alla med magar och barn.. lyckliga med friska barn. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om detta. Men jag ser bara alla med lyckliga slut.. utom mitt eget. Jag avundas och jag känner mig så arg inombords. Arg och förkrossad. Varför blev jag dömd till att få uppleva detta och leva med denna smärta?
Och väntan efter en ny graviditet gör det inte lättare. Det känns som att jag håller bli galen. Plågar mig själv och sitter och tittar på bebisbilder, bebiskläder, kollar barnvagnar, läser i bebisforum….. sorg efter ett barn kan nog göra en helt galen, som inget annat.
Ursäkta min bitterhet, men jag måste få låta den komma ut….
