För några dagar sen kom det. Brevet från kyrkan som har vi har väntat på. Nu är allt klart och vår lille pojke finns i minneslunden. Jag storgrät när jag öppnade det och dagarna efter kändes riktigt tunga. Juan tog hårt på det. Jag blev förvånad över våra reaktioner. Trodde att det skulle kännas som en lättnad, ett avslut, men det gjorde det inte. Jag vet nu, att ett avslut kommer jag aldrig att få. En saknad och längtan efter dig, kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Man kan inte komma över något som detta. Man kan inte komma över ett förlorat barn. Ett barn som du hållit i dina händer, sett och känt på. Det bara går inte. Och jag behöver inte. Jag behöver inte ens acceptera det – jag börjar förstå det nu. Jag behöver bara lära mig att leva med det. Och jag är inte där än. Vi är inte där än. Vi måste låta det få ta sin tid.
Jag tänkte att när vi skulle få brevet, skulle vi åka dit direkt. Men jag kan inte. Jag är inte redo. Juan är inte redo. Inte än. Jag vill inte må så dåligt när jag åker dit för första gången. Jag vill vara lugnt och at peace. Precis som jag var när vi fick träffa dig för första gången. Mitt möte med min pojke ska vara fint, för oavsett om situationen var hemsk, var han det finaste jag någonsin sett. Jag har aldrig varit så stolt över något, som över min och Juans lilla skapelse. Jag vill inte göra något så fin, till något fult. Oavsett om du inte finns här längre, så förtjänade du ett lugnt farväl av oss. Och när vi kommer för att hälsa på dig, kommer vi vara redo för att lätta på sorgen och istället vara glada för den lilla stund vi hade med dig. Det är det minsta vi kan ge dig.
We are connected,
My child and I,
by An invisible cord
Not seen by the eye.
It’s not like the cord
That connects us ’til birth
This cord can’t been seen
By any on Earth.
This cord does its work
Right from the start.
It binds us together
Attached to my heart.
I know that it’s there
Though no one can see
The invisible cord
From my child to me.
The strength of this cord
Is hard to describe.
It can’t be destroyed
It can’t be denied.
It’s stronger than any cord
Man could create
It withstands the test
Can hold any weight.
And though you are gone,
Though you’re not here with me,
The cord is still there
But no one can see.
It pulls at my heart
I am bruised…
I am sore,
But this cord is my lifeline
As never before.
I am thankful that God
Connects us this way
A mother and child
Death can’t take it away.