Människor är så rädda för känslor. Den lite äldre generationen vill helst förminska saker och ting. Som att det aldrig hänt. Eller som att det inte betyder speciellt mycket. Och den yngre generationen skulle göra vad som helst för att bli av med jobbiga känslor. Vad som, för att slippa känna. Hur det påverkar oss i längden är mindre viktigt, så länge vi blir kvitt de där obehagliga känslorna här och nu.
Det märks klart och tydligt på de råd som man får när man går genom jobbiga händelser i livet. Många av de går ut på att till en viss grad avdramatisera eller dämpa själv händelsen. Eller på att förminska känslorna. Jag tror inte att det är menat av illvilja. Jag tror snarare att det är för att känslor är genant för människor. Det är jobbigt för människor. Det medför obehag. Och någonstans har varje individ en instinkt att skydda sig själv från obehag. Men faktum är att känslor försvinner inte. Känslor kan inte förminskas. De är, vad de är. Hur mycket vi än önskar att de metoder som vi använder för att få väck känslor ska fungera, så gör de inte det. Inte i längden. Känslorna ligger bara där och gror i stället. Tills det blir för mycket. Tills de börjar påverka oss på en självdestruktiv nivå.
Jag har varit där. Där var man vill inget annat än att eliminera eller trycka ner de känslor som man känner. Där var man bara tänker för stunden. Men när man förstår hur det påverkar en i längden, förstår man också varför man måste känna. För ingenting tar bort obehaget så mycket som när man möter den obehagliga känsla och lyckas dela plats med den. Då är den inte lika farlig längre. Att få gråta, att få skrika, att få älta, att få må dåligt. Och låta det vara. Att inse att det är så jag känner och ibland måste man låta känslorna komma till ytan. Det är då vi får insikter. Det är då våra hjärtan kan lätta på smärtan. Det är så vi förstår att det vi känner, det är sant. Och ingen kan förminska det. Vi blir starka när vi förstår våra känslor och kan leva med de, vi blir inte starka av att inte känna något.
