I går kväll tog jag fram fotona på dig. Jag saknar dig så det gör ont. Emellan åt blir det tungt att andas. När livet flyter på som vanligt. När det närmar sig den beräknade förlossningsdagen. Och då kommer känslan igen. Som om det var igår det hände. Jag minns när jag hade dig som igår. Jag minns dagen vi förlorade som igår. Det är överväldigande. Ibland undrar jag hur jag ska klara att leva för alltid med vetenskapen om att jag förlorade dig. Med saknaden av dig. Med längtan efter dig.
Men ändå när jag ser dig så ler jag lite för mig själv. Du är så fin. Jag är så stolt. Jag studerar varenda detalj av dig, som att jag är rädd för att inte minnas. Men när jag blundar ser jag dig som en foto i minnet. Jag glömmer dig aldrig min pojke. Jag saknar dig så. Åhh jag saknar dig så. Jag saknar hur du kändes som en liten ål på morgonen. Jag saknar att känna din närvaro. Ibland känner jag dig fortfarande här. Men jag vet inte om det är min hjärna som spökar. Men ibland känner jag din närvaro så nära, men ändå så att jag inte når dig. Som att du är precis en centimeter från att kunna få tag på dig.
Jag känner mig mer knuten till dig för varje dag som går. Jag känner mig mer som en mamma för varje gång jag tänker på dig. Du är inte här, men min kärlek växer för dig varje dag. Mer och mer förstår jag att det inte var en avbruten graviditet, utan det var mitt barn som jag förlorade. Jag är din mamma. En mamma, men inget barn att ta hand om. Men en dag min pojke, vet jag att jag kommer att hålla dig i min famn igen. Vänta på mig.
