Hinder

Igår kämpade jag hela dagen med att hålla tårarna borta. Var väl en kombination av PMS och samtidigt väller allt annat fram också när jag mår så. Och idag kom mensen…. jävla mens.

Var härom dagen på rutinkoll efter allt och fick veta på att jag förmodligen har en cysta. Inget farlig eller så (förhoppningsvis), de försvinner oftast av sig själv. Man brukar få sådan cystor när kroppen har gått genom en stor hormonell förändring t ex graviditet. Så det är väl därför. Och jag kände på mig att något inte stämde. Det var därför jag bokade tiden. Cystor brukar utsöndra en del hormon. Kanske är det därför jag har känt mig så upp och ner.

Jag är inte speciellt rädd för själva cystan i sig, men jag får panik när jag tänker att det kan förlänga tiden för att bli gravid igen. Det känns som ett ”hot” mot en eventuell graviditet. Och det gör mig skräckslagen. Det behöver inte påverka, men det kan. Hormonerna som en cysta eventuellt utsöndrar (beror lite på vad för sorts cysta det är) kan störa cykeln och andra hormoner som behövs för att bli gravid. Eller så kan den sitta i vägen för ägglossningen. Eller så påverkar den inte alls.

Den 4/7 har det gått 5 månader. 5 hela månader sen jag hade min pojke i magen. Men för mig känns det som att det precis har hänt. Jag knappt sörjt färdigt. Tiden emellan känns som ett vakuum. Känns som att jag står still i stunden, som att tiden har stannat, men samtidigt verkar tiden flyga förbi utan att jag märker det. Som en del som egentligen inte finns. För just nu känner jag att jag inte lever. Jag bara väntar. Denna delen i mitt liv känns så hemsk, att jag helst inte vill göra något. Jag vill inte leva i denna del. Jag vill bara uthärda tills den är över. Sen kan jag försöka att börja leva igen. Jag vill inte börja leva i en så hemsk och ful del av mitt liv. Jag önskar att jag hade kunnat radera den.

Jag känner att hoppet för en ny graviditet börjar gå ner. Jag har svårt att ens föreställa mig känslan av att vara gravid igen. Känns så overkligt. Men jag längtar så det gör ont. Jag längtar så att jag hade kunnat gråta hysteriskt utan att någonsin sluta. Det gör ont just nu. Livet gör ont. Igår berättade en kund att hon var gravid i v 23 månaden… jag började gråta. Som tur det har jag kunderna på telefon, så hon märkte nog inte. Ibland känns det för svårt att se eller höra om andras graviditeter… andras barn… igår var en sådan dag. Vill bara gå och sova i hundra år och slippa allt detta.

Ska i alla fall till läkaren igen den 4/7. Det är efter mensen och då kan de se om cystan eventuellt försvunnit av sig själv.

5:e försöket nästa månad….. orkar jag? Kanske borde jag göra något annat istället och börja om senare, när jag mår bättre. Kanske satsa helhjärtat på att byta jobb inom min utbildning? Eller vidareutbilda mig. Viljan och längtan efter ett barn i kombination med sorgen över mig pojke gör för ont. Är rädd för att det kommer göra så ont, att smärtan överväger och jag ger upp. Det gör så ont.

Behövde skriva av mig. Vet inte, kanske hormonerna som talar….