Idag började bra men ju längre dagen gick, ju mer ledsen blev jag. Vet inte, kanske försökte jag göra morgonen/dagen så bra och vanlig som möjligt, så att det skulle kännas som vilken annan dag som helst. Men denna dag får en annan betydelse när man har förlorat någon man älskar. Efter middag, mot kvällen, åkte vi till minneslunden. Det var jätte fint där. Jätte mycket folk, det var helt fullt där. Men många var ledsna. Var jobbigt att se, samtidigt som det kändes skönt att se att man inte är ensam med en sorg. Vid minneslunden var det speciellt många par. Några gravida. Förmodligen har de varit genom något liknande som vi. Vi köpte en vit ros, den kändes harmonisk. Och vi tände ett ljus. Vi stod och tittade en stund, tänkte, höll om varandra. Det var skönt, även om man blev så ledsen. Men när vi gick därifrån kändes det lite lättare. Man måste få återbesöka sådant som är jobbigt ibland, få vara ledsen, få gråta. Hur många dagar än som går, älskar jag min lilla pojke precis lika mycket varje dag, om inte mer. Och saknaden och längtan den minskar inte.. tror aldrig att den kommer göra det. Ibland har jag undrat om det blir lättare, om känslorna kanske kommer att avta med tiden, om jag måste leva med denna bördan av saknad och smärta för alltid.. men jag förstår nu.. jag förstår nu att det jag känner är en mammas kärlek och en mammas kärlek är oändlig och starkare än något annat. Den försvinner aldrig, oavsett vad. Det är den börda och gåva som en mammas hjärta får bära.
