Okej, då har vi varit på det slutgiltiga, stora, riktade hjärtultraljudet nu. Blev rätt nervös inför det även om vi fått bra besked sen tidigare ul. Men bara av att närma mig själva byggnaden får det att vridas i magen av ångest. Alla besök är så betingade till vad som hände sist. Kvittar om vi har tusen bra ul, det sitter så djupt i hjärnan, som ett ärr.
Det visad i alla fall att allt är bra. Och jag är glad. Men det är svårt när man har varit med om något jobbigt sen tidigare. Hjärnan spelar en konstant ett spratt. Så fort jag får höra att något är bra, börjar min hjärna automatiskt att leta efter något annat att oroa mig över. Det är nog svårt för andra att förstå, jag borde ju vara överlycklig i och med att bebisen är frisk. Och jag är lycklig över det. Men min verklighetsuppfattning förändrades på ett så traumatiskt sätt under förra graviditeten att min hjärna kan fortfarande inte förstå att en graviditet faktiskt kan gå bra. Min hjärna vågar nästan inte släppa taget om oron, för då känns det som att jag tappar kontrollen. Med oron känns det i alla fall som att jag kan göra saker för att förhindra att något sker, även om jag vet i mitt förnuft att det är omöjligt. Med oron känns det som att jag kan skydda mig själv, även om det i själva verket är destruktivt.
Ikväll har jag haft en massa ångest över att något annat ska vara fel. Det är fruktansvärt jobbigt. Sitter och läser en massa om GBS, förtidigt födda barn och plötslig spädbarnsdöd… bara för att jag nojjad om urinvägsinfektion… jobbigt i min hjärna just nu. I morgon ska jag i alla fall få prata med bm så att jag får lämna ett urinprov. Skönt i alla fall att all vårdpersonal är så förstående och hjälpsam. Och ikväll tänker jag på min änglapojke. Min vackra, fina pojke. Hur han låg i min mage och vände och vred på sig, precis som lillebror gör nu… Jag saknar honom så mitt hjärta gör ont. Orkar inte skriva mer, hörs imorgon.
