Det är en hemskt kortfilm. För bara något år sen, innan allt hände, hade jag nog bara undvikt att se den för att slippa känna rädsla över att ”tänk om något går fel” och intalat mig själv att ”sådant händer bara andra, inte mig”. Men idag tittar jag på den. För att finna något form av stöd i att jag inte är ensam om att uppleva något så hemskt. Jag ser på kortfilmen till en början med en viss distans, men ju mer jag ser av den inser jag – jag är ju exakt den kvinnan i kortfilmen. Det är känns tungt att tänka orden ”det är jag, det har hänt mig”. Nästan overkligt men ändå mer verkligt än något annat. Det är svårt att förstå att någon annan upplevt exakt samma som mig, när jag känner mig så ensam i världen med min sorg. Ensam med saknad och längtan efter någon som jag aldrig kan få tillbaka. Det händer sällan att något så allvarligt sker i en graviditet men det händer så mycket oftare än vad man tror. Det är bara det att ingen pratar om det. Istället står man där ensam med sorgen och skulden.
Det är skrämmande hur jag känner igen mig i varenda ord, varenda tanke… och i hela händelsen.
Se hela här LÄNK. Nedan är bara trailern.
http://youtu.be/h68hxU4yPXs