Jag har hunnit reflektera lite. Jag börjar närma mig slutet av graviditeten och det väcker enormt mycket känslor. Dels är det säkert en mängd hormoner (som dessutom ökar mycket nu i slutet) som påverkar och dels är det för att min graviditet är påverkad av min förra och det som hände.
Ju närmre jag kommer slutet, ju större verkar oron bli. Det känns för bra för att vara sant. Jag är så nära men ändå inte, för det är så mycket som kan gå snett mot slutet. Förlossningar är aldrig utan risk, även om det oftast går bra. Förra graviditeten var jag inte speciellt orolig inför förlossningen. Men nu är jag livrädd. Inte för smärtan. Den vet jag att den gör ont. Hemskt, hemskt ont. Men jag vet också att fysisk smärta kommer och den passerar. Jag tar fysisk smärta framför psykisk any day. Jag är livrädd för att något ska hända. För att jag än en gång ska få gå tomhänt hem från sjukhuset. Eller för att min pojke ska vara sjuk. Att de har missat något eller att något sker under förlossning som gör honom sjuk. Jag har sagt det tusen gånger; men när man en gång råkat ut för det osannolika, då känns det som att inte mycket är osannolikt hädan efter. Jag försöker att tänka positivt men min hjärna har blivit som omprogrammerad av det som hände. Jag kan nästan inte tro det; att jag kommer få ett barn, att jag kanske kommer få behålla min lille pojke. Jag är så nära, bara ingenting går fel nu. Jag hade inte klarat av det. Jag klarar inte av det.
Samtidigt som oron växer inför den sista delen av graviditeten, dyker mycket tankar upp kring min förra graviditet. Jag känner skuld över att jag upplever vissa saker med pojken nu som jag inte fick uppleva med min första pojke. Och jag har ju bara mig själv att skylla på, för det var ju jag som avbröt graviditeten. Jag vet att det kanske inte är så, men det är så det känns. Och jag känner sorg över att jag inte fått känna vissa saker med honom. Jag fantiserar om förlossningen nu, när den är över och jag har mitt barn på bröstet. Hur han ligger där och jag för första gången får titta in i hans ögon. Det kommer vara en sådan enorm lycka. Men det gör ont att jag aldrig fick det ögonblicket med min första pojke. Jag fick bara se han blunda. Det gör så ont. Och jag vet att de var jag som valde bort det.
Jag ångrar mig inte vårt beslut om avbrytandet, även om jag tvekar och gör det i perioder och får ångest över det. Vi gjorde det som kändes bäst för vårt barn och jag hade tagit samma beslut idag, förmodligen. Men jag tror att vilken mamma som helst som har fått välja över sitt barns liv kommer att älta fram och tillbaka över det. Det finns inga rätt och fel, men när man är i en sådan situation vill man inget annat än veta att man valde rätt. Då spelar det mer roll än någonsin att ha rätt, för beslutet är så stort och livsavgörande. Beslutet känns större än vad människan bör få ta. Det är överväldigande. Men svaret kan man aldrig få. Och vilken mamma som helst som älskar sitt barn över allt annat på jorden, kommer pendla mellan hopp och förtvivlan, mellan desperata tankar om att barnet kunde haft en chans. Vare sig om det är för sent eller inte. Det är väl någon form av önsketänkande. För ju närmre jag kommer slutet av graviditeten nu, ju mer förstår jag att jag bara kommer få ett barn – men jag har ju två! Jag vill ha båda mina barn så desperat att jag fortfarande tänker på om min pojke kunde ha varit här.
Det kanske är svårt för någon som inte varit med om detta att förstå det jag skriver. Det är jag medveten om. Men jag har beslutat mig för en sak – jag vill inte längre skriva för att försöka förklara för andra. Jag har gjort tillräckligt av det i mitt liv; att försöka förklara för att känna mig berättigad mina känslor. Jag vill bara skiva vad jag känner. För att ventilera och kanske för att någon annan som lider av sorg kan få någon tröst. Jag orkar inte bära på tyngden ensam.
