Idag har vi varit på rutinkontroll hos barnmorskan och sen var vi på en föräldrakurs med en barnmorska från sjukhuset. Mest var det info om förlossning och sen info om tiden efter med bebisen. Det var skönt att få en massa info (på nätet hittar man ju bara skräckhistorier och inte objektiv fakta) och att man fick möjligheten till att ställa frågor.
Vi pratade efteråt en stund med barnmorskan som höll i kursen (ville inte skrämma de andra med vår situation). Jag frågade henne om det med smärtan som jag kände förra gången. Har varit lite oroad över det eftersom jag hade i 9 h en enda stor värk och inte värkar med pauser, fram tills att vattnet gick. När vattnet gått kom värkarna mer normalt med pauser emellan. Det var helt fruktansvärt hemskt, har aldrig upplevt någon värre smärta. Jag tuppade av och spydde hela tiden så ont som det gjorde. Detta var trots att jag fick hur mycket morfin som helst. Jag ville veta hur vanligt det är att få en enda stor värk och om det är större risk att det blir så igen om det blev så sist. Men hon sa att det var pga att jag blev igångsatt och att hon aldrig har varit med om att det blir så när förlossningen påbörjas naturligt. Hon sa att när man blir igångsatt mitt i graviditeten sker det inte naturligt och gör oftast mycket mer ont än vid vanlig förlossning. Varken kroppen eller psyket är förberett för en förlossning och jobbar på att behålla barnet, samtidigt som man försöker avbryta graviditeten på ett onaturligt sätt. De värkar som jag kände efter att vattnet gått, när man öppnar sig och han skulle ut, de sa hon var normala förlossningsvärkar. Och det var skönt att höra. Lättnad! De värkarna var extrema MEN de kom med pauser efteråt. Så länge jag får en paus mellan värkarna så klarar jag av det. Hon sa dessutom att eftersom jag är omföderska så bör det gå lite lättare vid denna förlossning, kroppen har ju redan en gång ”öppnat sig” och gått genom hela processen. Det var skönt att höra.
Utöver det, var det skönt att få höra att man inte behöver bestämma sig om smärtlindring innan, utan att man kan se och känna efter hur det känns på sjukhuset. De rekommenderar en dessutom där på plats vad de anser är bäst utifrån situationen. Jag vill helst försöka utan epidural och det är för att jag vet hur smärtan känns (när vattnet väl har gått) och jag tror att jag klarar av det. Dessutom är jag sjukt rädd för en spruta i ryggen och att inte ha full kontroll över min kropp. Bara tanken på det gör mig mer rädd än tanken på smärtan. Men jag har absolut inget emot epidural i övrigt och skulle det vara att det känns outhärdligt kommer jag kanske ta det i alla fall. Jag ska försöka att inte lägga några förväntningar eller ha förutfattade meningar, så att jag kan vara flexibel och lugn i situationen. Så att man kan ta det som det kommer helt enkelt och ställa om sig/anpassa sig efter situationen.
Vi pratade också om att berätta i vårt förlossningsbrev om vår situation. Det blir bäst så, då förstår personalen om vi är oroliga eller liknande. Jag är egentligen inte så orolig för smärtan i sig. Speciellt inte nu när jag har fått vissa svar. Smärta kommer och den går. Man överlever, det gjorde jag ju sist. Men jag har en otrolig oro för att något ska gå fel med barnet. Det vi har varit med om lär ju dessvärre påverka hur man hanterar denna förlossning, oavsett hur mycket man än försöker att inte låta det göra det. Hon sa en vettig grej även; att vi ska försöka tänka att det fysiskt sätt är samma sak som förra gången – en bebis ska födas ut ur kroppen MEN denna gång får vi faktiskt gå hem med vårt barn. Det låter kanske självklart men det är inte alls självklart för oss. Jag är så rädd för att något ska hända och har en negativ syn på förlossning pga det som hände, att jag faktiskt nästan missat att tänka eller förstå att på det psykiska planet så blir det helt annorlunda. Jag ska få gå hem med min bebis! Jag ska få träffa min lille. Vi kommer vara där på sjukhuset för just det och inte för att ta förval som sist.
Det var också skönt att få bekräftelse av barnmorskan kring vår första förlossning. Tror inget har stört mig mer på sistone än de människor som vet vad som har hänt men som ska berätta för mig hur en förlossning går till. JAG VET! I mitt huvud skriker jag ”Tror du någon sa POFF och att bebisen försvann?! Nej, en bebis kommer bara ut på ett sätt; den föds!” Men sen vet jag att jag inte kan vara arg på någon. Hur ska de veta? Jag hade ingen aning om vad ett avbrytande var innan det hände. Det gör bara ont ibland när man hör vissa kommentarer, det känns som att det förminskar händelsen. Och så står man där men en sån fruktansvärd smärta inombords som inte blir bekräftad. Och då gör det ännu mer ont.
Sammanfattningsvis känns det bättre nu efter kursen. Den oron som jag hade för smärtan är nästan helt borta och psykiskt får vi försöka så gott det går att hålla oss starka. Vi får påminna oss själva om att det INTE är samma situation, samtidigt som att vi inte tvingar fram någon överdrivet happy situation som inte går. Vi har accepterat att det som hände, det kommer påverka och det är inget vi kan göra åt det. It is what it is.
Jag kommer skriva lite mer om hur hur vi vill göra rent praktiskt med t ex sjukhus, smärtlindring och dylikt, men jag vill tänka lite mer på det. Men jag delar med mig av mina tankar för er här på vägen fram till förlossningen 🙂 Detta var mest bara inledande tankar efter kursen.
Jo, att tänka så är mer konstruktivt och tacksamt. Lite glaset är halvfullt och inte halvtomt. 🙂 Va roligt att höra, jag blir glad av att höra mina tankar hjälpt dig. Dina erfarenheter hjälper mig också!
Detta som du skrev ”Man ska nog inte sörja för de antal som inte finns där, utan åt glädjas de som faktiskt är där för en” är nog det bästa rådet som jag har hört på länge. Det är så sant. För det finns ju faktiskt de som har varit där och ställt upp för en genom hela processen så mycket de bara har kunnat. Och vi kan aldrig få alla till att förstå helt. Och även om de skulle förstå, det förändrar inte saken och hur jobbigt det känns… 🙁 Tack för att du delar med dig av dina kloka tankar, det har verkligen hjälpt <3
Precis, den här gången får ni gå hem med en bebis. Och jag tror du är på rätt spår att släppa på att få ALLA andra att förstå. Det kommer ALLTID vara folk som inte förstår en. Som inte kan, som inte vill. Det är nåt som förvånat mig och som jag försöker acceptera; att så många människor inte har frågat om hur vi har det efter vår avbrutna graviditet. Som om det inte hänt, som om de glömt bort det, som om det inte är viktigt. Och jag inte tvinga dom till att ”bry sig”. De kanske tänker på oss, men hur ska jag veta det om de inte säger nåt? Det är inte tanken som räknas, det är handlingen. I slutänden så är det ändå vår förlust, vår sorg som vi måste bära. Hur mycket man än vill dela på den med alla andra så det ska kännas lättare. Man ska nog inte sörja för de antal som inte finns där, utan åt glädjas de som faktiskt är där för en. Så tänker iaf jag. Och veta att alla människor får sin del av livets prövningar, ingen kommer undan.
Tack så mycket för dina vänliga ord, vi får hoppas turen kommer till oss snart när tiden är rätt. 🙂
Tack så mycket för ditt stödjande svar och råd <3 Det är just det jag försöker ha i tankarna och påminna mig om; att det kommer bli som dag och natt – denna gången ska vi få ta hem en bebis. Och jag får försöka släppa lite på att vilja att alla ska förstå, för det är som du skriver något som andra som inte varit med om helt enkelt inte vet något om. Och jag hoppas att allt går bra för er också, vilket jag är övertygad om att det kommer det att göra <3
Jag är helt hundra på att du kommer fixa det här. Tänk att ni ska få träffa ert barn, det är så himla skillnad från avbrytandet att det inte går att jämföra. Det du var med om förra gången var så extremt smärtsamt fysiskt och psykiskt. Och i själen, långt efteråt.. Om de bara visste.. Jag vet, för jag har gjort samma resa. Det går inte att förstå om man inte varit med om det själv, det går bara inte. Jag förstår mycket väl din frustration när de ska komma med råd. Det bästa för dem är att ge omtanke och finnas där och ge bekräftelse på att man har rätt att känna det man känner. Men råd om hur man ska hantera en situation de inte vet NÅT om, eftersom den tidigare erfarenheten präglar situationen så mycket, kan man vara utan.
Jag tycker det låter som du har ett sunt sätt att se på förlossningen, och va skönt att ni fått svar på era frågor. Hoppas innerligt att allt kommer gå bra för er, det är ni så värda. <3