Nu är det bara 34 dagar kvar… shit vad tiden går fort! Alla sa till mig att när man går på mammaledigt och tiden innan förlossningen, känns det som att tiden går jätte sakta… jag tycker helt tvärtom! Är så sjukt glad att jag gick två månader innan. Man behöver tid för att både fysiskt och psykiskt förberedda sig. Minst 1,5-1 månad innan tycker jag man ska gå. Och har man råd och möjlighet, gå två månader innan! ”Våga” vila och varva ner. Vi är alldeles för stressade i Sverige.
Idag gick jag in i v 36. Spännande. För nästan ingen vecka är sig lik nu. ”Mensvärken” har släppt lite nu. Ilningarna i rygg och framme är kvar men inte lika intensiva som under dagarna när han precis fixerat sig. Tror kroppen anpassat sig lite. Övriga symptom fortsätter som vanligt. Men det sköna nu är att när han är fixerad och magen gått ner en del, är inte trycket på revbenen lika stort. Han har även bytt till höger sida och sparkar på vänster nu, så min högra sida som gjorde sååå ont får vila nu! Det är något lättare att andas nu även om man fortfarande är riktigt andfådd. Men jag får inte andnöd på samma vis längre. Skönt!
Lillen där inne känns större för varje vecka. Man känner verkligen av hur de växer. Lägger jag min hand mot hans rygg kan jag känna hur han andas. Det är riktigt häftigt. Han rör sig verkligen annorlunda sen han fixerade sig. Svårt att förklara, det bara känns annorlunda.
Psykiskt försöker jag förberedda mig på att han faktiskt kan komma när som helst nu. Det gör mig lite stressad att inte veta. Att appen säger 34 dagar är ju bara en beräkning… Utöver det så nojar jag även en hel del kring förlossningen. Är så rädd att något ska hända honom. Att vi ska få gå tomhänta från sjukhuset. Det går inte att förklara rädslan ur ett förnuftigt perspektiv. Samtidigt försöker jag kompensera det med att tänka och visualisera för när vi får träffa honom och tar hem honom. Det minskar oron lite och ger mig något att se fram emot. Jag måste våga tro. Jag tänker också extra mycket nu på min första lille pojke… på att jag aldrig kommer få uppleva en sådan underbar stund med honom. Men det är naturligt. Kuratorn förklarade det för mig; att vid varje stor eller ny händelse/tid som kommer förknippas det med den första pojken och är naturligt att man går genom det.
Och ”fysiskt” eller vad man ska säga… förberedelserna går framåt. Hans rum börjar likna något nu. Han ska i och för sig inte ”bo” där förrän när han är lite större (han ska sova med oss), så det är ingen jätte fara om allt inte blir klart tills förlossningen. Det viktigaste är i alla fall färdigt, skönt. Och de flesta grejer har vi nu.
Snart, snart… 😀