”Är det ditt första barn?” är en av de mest jobbiga frågorna jag har fått. Det gör lika ont varje gång. Men det är en helt vanlig fråga för de flesta. Och den frågan har jag själv ställt till många. Men i mitt fall smärtar det att svara. Oftast kommer ett ja ut som svar. Jag orkar inte förklara. Människor har svårt att förstå. Om man inte har haft ett barn ett tag vid liv (utanför magen), känns det som att man inte har ”rätt” att sakna eller sörja det. Människor verkar ha svårt att förstå att en bebis finns i magen långt innan han/hon föds. Vi har svårt att förstå det vi inte kan se. Men jag vet, för jag har sett och hållit mitt barn.
Hur många barn du har sitter i hjärtat. Hur många barn du älskar är så många barn som man har. När jag tänker på de barn jag har tänker jag aldrig ”mitt barn”, jag tänker alltid ”mina barn”. Jag tänker alltid på de tillsammans. Jag älskar de precis lika mycket. Inget liv är mindre än det andra. Två liv skapade vi, två liv började växa i min mage, två liv har jag haft hopp och drömmar för, två liv har för alltid berört mitt hjärta och lämnat sina spår. I en mammas hjärta kvittar tiden för hur länge man har haft ett barn, kärleken avgörs inte av tiden så som det görs i de flesta andra relationer. Det är just det som skiljer en mammas kärlek från övrig kärlek och det är en så mycket djupare och mer komplex kärlek som inte går att förklara med ord. Som jag förut sagt ”det är ett band som inte är från denna värld.”
