Det är en jätte mysig känsla att vara gravid, oavsett allt annat. Det är en otrolig känsla av samhörighet med barnet och en anknytning på en helt annan nivå. Men i mitt fall är det också betingat med rädsla. Jag tror att många tänker på att det är skönt att ha barnet i magen, för där är det skyddat från allt yttre. Jag minns att jag tänkte så i början av min första graviditet. Men nu tänker jag inte så. I min kropp gick det fel förra gången. Något hände och mitt barn utvecklade ett sjukt hjärta. Jag vet att det är en slump osv, men emotionellt känner jag bara att barnet var i min kropp – och det blev fel. Oavsett hur många förnuftiga förklaringar jag får från de bästa läkarna och mest intelligenta själarna, kommer jag alltid känna en viss skuld. Som att det är mitt fel.
Det är nog därför det känns så jobbigt att gå över tiden nu. Visst längtar jag efter min lille jätte mycket men det har jag ju gjort hur länge som helst. Så det är inte av den anledningen. Jag kan vänta lite till. Och visst är det otroligt påfrestande för kroppen och psyket (och jag är helt slut nu) men så har jag känt under hela graviditeten. Så det är inte av den anledningen heller. Jag KAN orka lite till. Det är för att jag vill att han ska vara ute ur min kropp, för det känns säkrare så. Låter kanske sorgligt men sant. Innanför min kropp känns det som att jag inte kan beskydda honom, jag har ju misslyckats på den punkten förut. Innanför min kropp har jag ingen aning om vad som händer. Och jag VET att det egentligen är samma sak utanför kroppen, det finns mängder av saker som kan ske som är helt utom min kontroll. Det finns mängder av saker som kan hända som jag också kan känna skuld för då, även om fallet inte är så. Jag vet att skuld är en naturlig del av detta som har hänt. Men som sagt, det är inte min hjärna som känner detta, det är mitt hjärta, det är det emotionella och det är svårt att säga till hjärtat vad det ska tänka. För hjärtat har inga tankar, bara känslor.
Jag är så nära nu, bara allt går bra… så nära…
Sänder lite <3<3<3