Sorg

Ikväll tänker jag på min Nathaniel. Jag tänker på honom varje dag men ikväll har jag satt mig ner en stund för att låta mig gå in i de tankarna. Jag behöver det ibland. Det går som sagt inte en enda dag som jag inte tänker på honom men automatiskt blockerar man det lite efter en stund. Jag ger mig själv några minuter per dag att tänka på det eller fälla några tårar. Sen måste jag stänga av. Så gott det går i alla fall. Jag hade nog gått under annars av sorg och skuld. Och saknad och längtan. Jag skrev ett brev till honom idag. Det hjälper mig att skriva till honom. Och jag tittade på fotona på honom. Alla känslor öser över mig. Varenda tanken, varje minne dyker upp. Min fina lille pojke. Jag älskar dig oändligt.

Det är så mycket känslor nu. Jag ser så mycket av honom i Gabriel. Det gör mig sorgsen att de aldrig fått lära känna varandra trots att de båda är en del av varandra. Storebror och lillebror. Det gör mig sorgsen att en del av vår familj fattas. Det gör mig sorgsen att jag aldrig fick uppleva de fantastiska och underbara stunder med honom som jag får med Gabriel. Jag känner fortfarande så mycket skuld. Skulden kommer jag få leva med resten av mitt liv. Nu när jag håller Gabriel i min famn förstår jag mer än någonsin hur värdefullt ett liv är. Jag förstår mer än någonsin vad vi hade och vad vi förlorade. Jag förstår mer än någonsin vad vårt beslut innebar. Åhh min lille pojke, om jag bara hade kunnat få hålla dig också i min famn, levande, om inte för alltid så bara för en minut. Denna eviga saknaden… ibland vet jag inte hur jag ska gå genom hela mitt liv med den. Jag vill inte.