I många fall när man försöker ”komma över” någon negativ händelse eller erfarenhet som man tidigare har varit med om, är den första naturliga reaktionen att försöka på något vis att sluta tänka på problemet eller obehaget. Man försöker aktivt att inte låta tankarna vandra till det som känns jobbig och besvärligt för en, eller att man försöker undvika de situationer som känns obehagliga. Detta är en försvarsmekanism (och vill påpeka att jag inte syftar till att det är något negativt, försvarsmekanismer är nödvändiga i vissa fall).
Ofta när man hör ordet försvarsmekanism tänker man på att det är något som man gör i en extrem omfattning, till exempel total förnekelse eller förträngning, men det behöver det inte vara. Man använder försvarsmekanismer i en stor utsträckning i olika grad. Till exempel, även om man jobbar på sina problem och försöker få insikt och kunskap i hur man kan gå vidare, kan man ändå till en viss del tendera till att försöka komma över dessa dåliga erfarenheter genom att försöka att inte tänka på de, då de skapar obehagliga känslor. Man kanske kan bekräfta de och prata om de i speciella tillfällen, vara förnuftigt medveten om att de finns och att de inte är självreflekterande, men ändå när man är på bra humör, på en bra dag och en av dessa tankar om ens tidigare händelser hoppar fram, försöker man snabbt vandra vidare i tankarna till något annat eller ersätta det med en positiv tanke och sen släppa det. Man kämpar hårt för att inte må dåligt, för att tänka positivt och inte känna dessa obehagliga känslor som de där tankarna medför. Man missar då att acceptera de obehagliga känslorna som upplevs. Och visst, det är många som säger att man bör släppa dessa negativa tankar och ersätta med nya positiva (och det stämmer ju också) men jag skulle vilja betona att ett väldigt viktigt steg i processen är att man accepterar att dessa tankar och känslor, denna ångest, dessa rädslor och oro finns och upplevs samt är en del av en. Man kan till exempel tänka ”nu känner jag ångest, men jag accepterar att den är här och jag accepterar att det är så jag känner” och då när man accepterat, då känns det inte lika jobbigt längre. Sann acceptans innebär inte att man säger att händelsen som man har varit med om är ok. Sann acceptans innebär att man accepterar de tankar och känslor som man upplever. Då blir det lättare att ”tro” på och ta till sig nya positiva tankemönster. Och först då när ens tankar, när man minst anar det, plockar upp en av dessa jobbiga händelser och känslor väcks, slipper man känna den obehagliga känslan av att desperat försöka få bort den. Man kan istället notera för sig själv att känslan finns där ”men det är ok, för jag accepterar den”.
Detta är inte direkt en beskrivning av mindfulness men min poäng är densamma – sann acceptans. Återigen vill jag tipsa om Anna Kåvers bok – Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans. Det är svårt att förklara vad detta innebär i ett litet inlägg. Anna Kåver lyckas tydligt förmedla innebörden av sann acceptans, rekommenderar verkligen denna bok.
Nedan kommer en lite mindfulness övning som är speciellt bra för personer med hög ångest och oro.