Att ställa upp för andra och att vara stödjande är fina egenskaper. Att kunna kompromissa är viktigt för att fungera i grupp. Men precis som med allt annat, krävs det en viss balans för man inte ska uppoffra allt för mycket av sig själv och missa att tillgodose sina egna behov.
Med en låg självkänsla är det lätt att känna att man behöver vara till lags för alla. Man vill duga och bli omtyckt. Rädsla för att inte bli accepterad eller för att förlora personer i sin omgivning kan göra att man sätter sig själv åt sidan och prioriterar alla andra utom sig själv. I många fall är man kanske inte ens medveten om varför man så ofta, till varje pris ställer upp för alla, även om man själv mår dåligt av det. Och ofta tror jag att man tänker och är nästan lite irriterad över att man ställer upp för alla andra men att ingen finns där för en när det behövs. Men varför? Jo, för att man inte tar plats. Jag tror, att man måste kräva plats och respekt för att få den, och man måste vara villig att öppna upp sig och dela med sig. Det handlar om att ge och ta. Man kan vara en ödmjuk människa som ställer upp för andra samtidigt som man värnar om sig själv.
Självklart är det lättare sagt än gjort om det handlar om att det bottnar i låg självkänsla och dåligt självförtroende. Om man inte förstår sitt eget värde av olika anledningar, är det lätt att vara beroende av andra och därmed göra allt för att bibehålla sina relationer, på gott och ont.