Idag är det en speciell dag.. Inte bara för att det är annandagen. Den 26e varje år har fått en ny betydelse sedan julen 2004…
Idag är det alltså 7 år sedan, 7 år sedan jag firade jul utan min familj för första gången för att istället få sätta fötterna i Thailänsk sand. Vi pratade om att åka till Thailand hela hösten jag,och sambons familj. Det skulle bli våran första resa tillsammans han och jag..och även första med hans familj förståss. Jag fick min resa i 18 års present av mamma och pappa. Jag va sååå glad!!! Jag har nog aldrig varit lyckligare än den stunden. Vi alla bokade en efterlängtad Thailandsresa över julen. Tog ledigt från skolan och precis innan jullovet började åkte vi iväg!
Vi bodde i Phuket, på lite olika ställen. Vi hade vårat hotell i Phuket. Men vi var ute på småresor runt på olika öar i några dagar och bodde i enkla bungalows. Phi Phi Islands kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta..Älskade den ön! Vi va på Phi phi ön dagen innan julafton. Vi hade bott där i några dagar..och älskade det! några av oss ville stanna över julen på phi phi..men vi bestämde för att åka tillbaka till Phuket och fira jul där. Sagt och gjort..
Att vakna på julafton i 37 graders värme och fullt med Thailänningar i tomteluvor kändes konstigt..vi fick ingen julstämmning direkt. Saknade min familj just då minns jag. Man fick sola och bada och tänka bort att det va jul.
Men så kom annandagen. Annandagen som för alltid har satt sina minnen. Vi hade planerat att ligga på stranden hela dagen och bara slappa. Inga utflykter. Tack å lov ville sambon ha sovmorgon denna dag..Den morgonen vaknade man på ett väldigt konstigt sätt. Våra stora hotellsängar skakade kraftigt in i väggen med stora bumsar. Kändes som att befinna sig i en skräckfilm. På toaletten skakade toalettsitsen minns jag. Ljudet av porslin som slår är jag extra känslig för än idag..Vi förstod ingenting…och bara skrattade åt det. Vi gick ner och skulle äta hotellfrukost. Precis när vi hade fyllt på våra tallrikar och skulle sätta oss..hörs en kraftig smäll..sen blev det tyst 1 sek. För att sedan övergå till gallskrik och människor i panik. Alla bara skrek och kastade sig från sina bord och stolar. Vi med. Vi stirrade på varann för att sedan följa strömmen och bara springa med nedhukade huvuden mot hotellet. Vi hade ingen aning om vad som hänt. Jag minns att jag trodde det var något terroristdåd eller nått sånt. Vi sprang och sprang rakt upp mot tryggheten. Sen stod vi alla där..och fattade ingenting. Förens dem ropade ut i högtalaren vad som hänt. Sambons föräldrar var påväg ner till stranden när detta hände men klarade sig igenom att skydda sig i en butik. Vi alla fann varandra ganska snabbt tack å lov.
Men att se alla andra som saknade sina barn, sina flick-pojkvänner,mamma och pappa etc..det va så hemskt! Vi fick inte gå ut från vårat hotellområde på 7 dagar. Den enda maträtten som serverades va spagetti och köttfärsås. Folk från andra delar av Phuket reste till vårat hotell för att få vård..Vårat hotell klarade sig bäst av dem flesta hotellen där nere. Tack och lov. På nyårsafton kom vi hem till sverige igen. Ingen av oss vara skadad eller så..men vi bar på en hel del minnen som hade satt djupa otäcka spår.
Idag är det somsagt 7 år sedan allt detta hände..Jag får rysningar när jag tänker på det. Jag minns varenda sekund av den här dagen. Annandagen kommer för alltid kännas lite speciell efter detta..det är en minnesdag numera. Det är en dag som denna jag bli påmind om varför jag är så känslig för höga röster,skrik,fallande stolar,klingande porslin och forsande vatten…..men jag alltid kommer ha för livet. Men vi klarade oss! vi överlevde!!!!Och jag är evigt tacksam för det.
Tsunamin 2004.