Jag läste Malin’s blogg nyss och hon hade skrivit så fint att jag fick tårar i ögonen.
Själv har jag så svårt att skriva om sånt, hur mycket får man släppa ut utan att det låter uttjatat och överdrivet?
När min vän Sara gick bort för ca.1,5 år sedan så hade jag väldigt svårt att komma över det, jag kunde inte släppa ut det… jag gjorde annat för att förtränga det och det resulterar i att jag ännu inte släppt sorgen, jag kan fortfarande inte förstå. Det kommer i omgångar, mestadels när jag är ensam, när jag känner att jag inte har någonstans att vända mig, men det är nog för att det är då det märks, det är då som hon skulle vart där… det är då som Sara-platsen gapar tomt.
Mali hade skrivit ett så fint inlägg om en gammal klasskompis som olyckligt gick bort tidigare i veckan, i en svår olycka.
Hon skrev om minnena, det finns ju rätt många… och dom starkaste är nog just dom hon tog upp, när vi tappade bort Fredde på Lisseberg när vi var på klassresan och våran ”första” fylla då vi kokade makaroner mitt i natten… eller, jag kokade makaroner, jag kokade så mycket makaroner att alla inte ens fick plats i kastrullen och blev hårda…
Jag vet egentligen inte vad jag ville säga med dethär inlägget… kanske behövde jag bara få utlopp för nånting, jag lovar att sluta skriva sånnahär tråkiga inlägg… men ibland måste även jag ventilera mig.
LATER!
/H