Det här är mitt första inlägg.
Nu ska vi se, hur ska jag börja? Vaknade upp 04.00 på morgonen, kunde inte somna om. Började tänka på mitt liv och nu sitter jag här 05.13 och har startat en blogg för att i princip skriva av mig.
Detta kanske inte ”makes no sense” för dig men eftersom att jag inte har någon att prata med är detta mitt sätt att få ”prata” ut och kanske inte bli mer deprimerad än vad jag är.
Jo hur hamnade jag här? och vad vill jag prata ut om?
Efter gymnasiet, ska man komma på vad man vill göra med sitt liv och vad man vill bli. Jag som många andra hade ingen aning om vad jag ville göra, det enda jag visste var att jag ville flytta hemifrån. Så jag sökte till Chalmers och KTI för jag tänkte jag går i min brors fotspår så bli alla nöjda. Men nej, min mamma hade andra planer. Jo, hon skulle ansöka till LÄKARPROGRAMMET i TJECKIEN!
Det låter ju jätte bra tänker man! Och för en person som inte vet vad man vill göra med sitt liv, låter det som en perfekt sak. Någonannan bestämer vad jag ska studera. Jag ansökte och kom in.
September kommer och tiden då jag måste packa alla mina saker och börja på en skola i ett helt annat land, man känner ingen och ingen känner dig. Man kan ju direkt säga att Tjeckien är inte direkt USA, det är en ganska fattigt land. Speciellt staden jag kom till. PLZEN, folk här ser ut som döda själar. Ingen jävel som kan engelska så det är en ”pain in the ass” att försöka prata med någon(speciellt om man har ett problem).
Nu när jag är här, tappat kontakten med vännerna i Sverige, inga vänner här(om ni bara visste hur folk är här, pratar skit varje dag, förstör, bråkar, folk här är som djur, aldrig sett nåt liknande, inga ord kan beskriva vad follk gör här) har ingen att prata med, är inte ens kompis med min mamma. Det enda hon säger när hon ringer mig är negativa saker som gör mig mer arg/ledssen och hur många gånger jag än säger sluta förstår hon inte. Så tänk er leva i ett land utan att känna någon, ha vänner eller någon att prata med. Just nu befinner jag mig i den situationen, plus att jag har en himla massa tentor jag inte ens har studerat till, förstår inte, är deprimerad, vill ha tillbaka mitt gamla liv. Men jag kan inte hoppa av, kan inte förklara mina känslor för ingen förstår mig, vad ska jag annars göra med mitt liv?? Ingen förstår hur ont det gör! Varje dag tänker jag ”att dö är den enklaste vägen ut”.
Och det värsta är, har vart här i flera år.
Kan inte döden komma och döda mig?
Välkommen, detta är mitt liv.
Kommentarer är stängda.