Du kanske inte märker det, du kanske inte ser det, eller du kanske inte hör det. Dagarna går, och fortfarande så står jag på min plats och har inte sagt något, har knappt velat visa mig för dig. Du ger mig det där speciella skrattet, du ger mig just det där leendet som ingen annan har gett mig på länge. Du kan ge mig sömnlösa nätter men på ett bra sätt, du kan få mig att kolla min mobil varje minut som går. Men det finns ingenting jag kan göra, jag kan inte styra vad du ska säga eller känna men det gör inte att jag kan sitta och drömma och kanske leva i den världen en stund även fast den kanske ger mig tårar och tankar som får mig att tänka annat. Många säger att man ska våga chansa, man ska våga prata om vad man egentligen tycker och tänker, men om det nu är så varför tar min rädsla över, varför vågar jag inte ta ett steg fram och visa och säga det jag egentligen vill. Och inte bara massa strunt och samtidigt säga att allting är lugnt när det egentligen inte är det, när jag egentligen bara vill få just den där kramen som får mig att smälta, den kramen som ger mig just den där värmen som jag faktiskt behöver i denna kyla, eller just den där kramen som får mig att le som ett litet barn på julafton.
Det finns så många känslor i min kropp just nu, ena stunden kan jag sitta och le, andra stunden är gråten i halsen. Men det kanske är så det ska vara för en tjej som är 18år och inte riktigt vet vad som händer runt om en, eller hur det ska gå i skolan, eller efter skolan vad man ska göra då. Jag vill bara få höra från dig att jag faktiskt gjort något som gör att du kommer ihåg mig …
