Vet ni känslan då man är kär och vet riktigt inte vart man ska ta vägen? Man vill prata med personen hela tiden, smsa ringa men samtidigt vill man inte känna sig jobbig. Jag tror alla har varit kär någon gång, det har iallafall jag varit. Jag har varit så kär så att jag ringde personen hela tiden, smsade och vart dessutom sur när han inte svara på 3 sekunder, och då menar jag allvar. Jag tycker kärleken är en både skön och jobbig känsla på en och samma gång. Jag tycker om att gilla någon, men är så rädd att jag ska bli sårad. Jag har blivit sårat hundra gånger av killar, blir lika ledsen och arg varje gång.
Just nu var det kanske 3 månader sen jag var riktigt kär. Jag kanske är småkär i en person, men jag ringer och smsar inte med personen alls mycket. Jag har inte heller riktigt bestämt mig om jag ska verkligen köra all in på personen eller skita i det. Som sagt, man måste ha bestämt sig att, är det honom jag vill ha? Ja, då satsar jag på honom.
Jag tycker kärlek kan vara både fantastiskt men ändå väldigt sorgligt. I alla förhållanden händer det att man bråkar, man löser det och går vidare. Men i min ålder så känns det inte som att man får bråka med killen/tjejen för då så ska man göra slut. Mina föräldrar bråkar, och det är normalt. Men dom skriker aldrig till varandra att dom ska göra slut och att dom hatar varandra. Det är bara ett tecken på att man gillar varandra. Man gaddar ofta ihop sig med den man älskar, men löser det fort.
Jag tycker om Linnea Näslunds låt som heter ”farväl´´. Det är exakt så jag känner när jag har blivit sårad, gå in och lyssna på den på youtube med lyrics. Det blir så mycket bättre och man vill bara börja gråta.
Tycker ni om personliga inlägg? Jag kan sätta mig när och skriva ett personligt inlägg varje dag. Vill ni det, så kommentera? Kommentera även vad jag ska skriva om imorgon dagens personliga inlägg.
