När jag var liten fick jag vara hos min mormor ofta. Det var där jag höll till. Mina dagar unnade jag mig att göra koja av hennes kökstolar när jag inte gjorde de så tog jag mormors småprylar och lade dem på bordet. Hon skulle altså köpa hennes saker och ge mig småkronor som 50 öringar. Då kanske jag var 4-6 år gammal.
Jag började må dåligt av en massa olika saker och jag blev mobbad i grundskolan. Min mormor har vart en förebild för mig att jag kunde snacka med henne om allt, när jag ville. Jag gillade att sova hos henne och älskade att baka bullar med henne. Mormors bullar var dem godaste jag ätit. När morfar dog ville jag inte sova hos mormor mer. Jag ville inte vara den jag vaknade upp och ta han om en döding, jag trodde liksom att mormor skulle dö inom en snar framtid. Jag var liten då, klart att man inte förstog döden på det sättet man gör idag.
Mormor har hjälpt mig med min ekonomi då och då när jag var yngre. Hon betalae min bussböter som jag fick i Örebro på 500:- det var då jag inte hade cash mitten av månaden.
Mormor ringde jag ofta till, minst 2-3 gånger i veckan.
Idag får jag aldrig äta hennes bullar mer. Inte hennes köttbullar heller. Känns jobbigt att man alltid haft beroendet avhennes goda maträtter och nu idag får jag aldrig äta det mer. Värsta av allt att hon inte kommer leva länge till. Det gäller någon dag som någon vecka. Med tanken på hennes tillstånd som hon är idag så är det inte långt kvar tills hon lämnar mig och oss. Jag är ganska säker på att det är några dagar kvar eftersom jag mår illa och har en jävla ångest. Jag brukar alltid känna saker i förväg då det är jätte nära.
Jag vet då när morfar dog så kände jag mig på det någon timme före innan mormor ringde mamma och berättade om händelsen. Japp här står jag idag med samma ångestkänsla och vet att det gäller några timmar eller någon dag innan hon lämnar oss.
Jag vill inte förlora henne, jag vill att hon ska leva tills jag dör. Jag vill inte vara här när hon försvinner och sakna tiden vi hade. Nej! Det känns inte rätt. Jag måste ändå leva vidare, jag har mitt liv att göra något åt som att skapa familj och fixa jobb. Det är mycket kvar, trots att jag skulle kunna ge upp allt för min kära mormor.
Älskar dig mormor <3
Jag beklagar! Vet vad du går igenom och jag förstår dig. Jag hoppas allting löser sig för dig ändå. Hon finns i ditt hjärta. Tänk såhär, de döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg! <3