Sommaren 2012 fick jag den geniala idén att jag skulle ta en promenad …… från Stockholm till Karlstad! Jag älskar att promenera, jag älskar svensk sommar och jag älskar att starta upp projekt, vad kunde gå fel liksom? Så jag satte mig ner och började planera. Jag tittade på kartor för att hitta den bästa/snabbaste vägen, funderade på packning och la upp en plan för vilken delsträcka man skulle gå varje dag. Det svåraste i planeringen var att hitta någonstans att sova i lagom tid till att man gått dagens sträcka. Att jag startade upp ett sånt här projekt var ett tydligt tecken på att jag började bli frisk från mina höftproblem som jag skrev om i mitt första inlägg. Det jag däremot inte insåg var att jag hade gått upp 20 kg och var på väg att ge mig iväg på en 10 dagar lång promenad efter över ett år helt utan rörelse.
Efter ett par dagars planerande och en massa telefonsamtal till diverse kommuner/hotell och vandrarhem hade jag äntligen löst det. Nu var det bara att övertala min stackars dåvarande sambo att det var en bra idé och att det skulle bli en fantastisk semester. Oväntat nog var han väldigt lättövertalad – jag måste vara grym på att sälja in saker 😉 Trippen skulle ta 10 dagar och vi skulle gå 3-4 mil om dagen. Vi inhandlade det nödvändiga, däribland nya joggingskor och stora ryggsäckar och startade vår färd. Det faktum att vi aldrig testade att gå in skorna en längre sträcka eller ha på oss ryggsäckarna med packning kanske ger en föraning om hur trippen skulle bli. Vi snörade på oss de nya skorna, drog på oss de nya ryggsäckarna med ca 15 kg packning var (vi hade med oss allt möjligt idiotiskt, däribland en stor hårtork) och startade vår färd. Första anhalt Södertälje.
Vi startade alldeles för sent och kom fram till Södertälje runt midnatt. Vid det laget hade vi insett 3 saker:
1. Skor som känns sköna när man testar dom ger fortfarande fruktansvärda skavsår när man går en längre sträcka. Speciellt då man inte läst på innan och insett att man inte ska ha joggingskor utan vandrarkängor och dessutom tejpa fötterna.
2, En stor tung ryggsäck är inte bara jobbig att bära på under en längre tid utan man får även här fruktansvärda skavsår där remmarna kommer åt. Att ha på sig linne var alltså helt uteslutet, vilken tur att jag packat 1 T-shirt och resten linnen.
3. Det är bra att ha myggmedel när man går genom Sverige och dess skogspartier en sen sommarkväll.
Vi gick och la oss, helt slut och trasiga. Dagen efter tog vi oss upp och bet ihop, det var bara att fortsätta. Vi hann gå ca 300 m innan nästa missöde drabbade oss, jag snubblade till och pga av den tunga packningen återfick jag inte balansen i tid så ena foten tog ganska mycket stryk. Just då tänkte vi inte så mycket på det utan handlade frukost och startade nästa delsträcka. Efter en lång dags vandrande nådde vi till slut Mariefred och jag snörade av mig skorna. När trycket från skorna var borta insåg jag att morgonens snubblande var lite allvarligare än jag trott, den hade resulterat i en rejäl stukning.
Det fanns inte så mycket att göra utan jag la en kudde under foten och sen somnade vi utmattade. Morgonen efter var vi såpass utvilade att vi bestämde oss för att fortsätta. Förutom min svullna fot hade min dåvarande sambo fått skavsår som var en halv cm djupa. Vi plåstrade om såren och gav oss iväg med gott mod. Det som hjälpte oss att hålla humöret uppe var att det var riktigt fint väder ute, vi njöt av att vara utomhus och äta ute i det fria längs med vägen. På något sätt lyckades vi halta och skutta oss igenom dag nummer 3.
Vi fortsatte vår färd, vid det här laget hade vi vant oss vid smärta och trötthet och tyckte inte längre att det var lika jobbigt. Ett par saker som jag minns särskilt från vår promenad är att det är extremt svårt att hitta någonstans att sitta när man väl är utanför civilisationen. Det finns inga bänkar eller passande små bergsknallar och då det var en extremt regnig sommar var det dessutom blött överallt. Jag insåg att regnponcho är något av det bästa som finns då man kan dra den över både sig själv och sin packning men man får räkna med en del blickar från förbipasserande bilister då man ser ut som ett mumintroll.
Att ta en 40 mil lång promenad en svensk sommar innebär mycket regn, kossor och oändligt med tid traskande ute i ingenstans. Att Sverige är otroligt vackert. Att matställen har stängt på tisdagar ute i obygden och man får gå hungrig för att man inte har packat något att äta (trots 15 kg packning). Att vägar som man har markerat ut på kartan helt plötsligt kan försvinna pga järnvägsutbyggnad och att hitta torra utemöbler som man kan ”låna” för att få någonstans där man kan sätta sig och äta frukost kan vara något av det finaste som finns efter en lång tid traskande i regnet.
Att man kan stöta på det mest oväntade längs med vägen. Vi bodde bland annat i en 1700-tals herrgård som jag är ganska säker på att spökade i. En annan gång hamnade vi på ranch mitt ute i skogen, förutom att det kändes som att man helt plötsligt var i USA hade den dessutom pool och ägarinnan lagade grymt god mat. Att Posten är en livräddare ibland, efter ett tag insåg vi att vi faktiskt inte behövde allt vi packat så vi skickade hem ett paket med sakerna till oss själva och vips så hade vi 5 kg packning var istället för 15. Att en annan sak som är bra för humöret är att halvvägs ta in på ett lyxigt hotell och beställa room-service som man dessutom förtär i sängen 🙂
Och det viktigaste av allt, om man är tillräckligt tjockskallig så kommer man till slut fram till sitt mål. Efter 10 dagars traskande med för mycket packning, myggbett, skavsår, stukade fötter, hunger, regn, bortgrävda vägar, trötthet och ett par nervösa sammanbrott var vi äntligen i mål! Jag har många minnen från resan men det tydligaste och mest snopna minnet från färden är att det som vi slet med i 10 dagar tog oss endast 2,5 timmar tillbaka via tåg.
Tack för att du tagit dig tid att läsa ännu ett långt inlägg som kanske inte har så mycket med träning att göra men det var ändå en historia jag ville berätta så att du ska förstå vem jag är. Nästa inlägg kommer däremot ha mer träningsfokus, jag kommer att skriva om mitt besök på Tyngre Classic och hur det gav mig motivationen att våga ta steget mot att satsa på tävling i Body Fitness.
Och det viktigaste av allt, om man är tillräckligt tjockskallig så kommer man till slut fram till sitt mål. Efter 10 dagars traskande med för mycket packning, myggbett, skavsår, stukade fötter, hunger, regn, bortgrävda vägar, trötthet och ett par nervösa sammanbrott var vi äntligen i mål! Jag har många minnen från resan men det tydligaste och mest snopna minnet från färden är att det som vi slet med i 10 dagar tog oss endast 2,5 timmar tillbaka via tåg.Toms Sko