Alla människor kan hamna i svackor. En nära vän till mig hade en djup svacka för några år sen. Efter att ha lämnat ett psykiskt och fysiskt destruktivt förhållande som pågått i 4 år, var hon väldigt vilsen. Hon blev partyprinsessan. Dejtade fort en ny kille och var en del av krogettan.
Jag fanns med där under den perioden; inför uppbrottet, medan det pågick och även efter – party fasen. Som man kan förstå svängde humöret, från gladast på festen till att gråta ögonen ur sig. Några gånger begav vi oss mitt i natten till akuten, andra drack vi kaffe och prata strunt till morgonsolen.
Det var en jobbig period, men vi lyckades på något sätt lösa det tillsammans. Efter att det börja ljusna upp så kom en paus på något år i våran vänskap. Vi fick olika prioriteringar, hon ett nytt förhållande, jag behövde få repa mig från den ständiga oron att min vän en dag skulle ta sitt liv.
I dagsläget är vi mycket goda vänner, som om inget har hänt.
Som så många gånger förut slutar inte ett destruktivt förhållande med att man bryter upp. Utan karln finns alltid i bakgrunden och försöker trycka ner henne dagligen, men jag vet att hon klarar det. Hon är starkare och har växt så otroligt i sig själv. Jag är så stolt över henne.
Idag är hon den som får hjälpa mig när jag varken vet till eller från. Nu när jag bland annat letar jobb, eller som idag;
fråga om jag vill äta tjockis buffé på stan, slapp jag fundera över vad jag skulle laga till brunch.
Vi har även fast vi inte pratat så mycket under den här tiden alltid vetat att är det något så kan man höra av sig. Jag har av egen erfarenhet och av andras insett att en sån vänskap inte är för alla, den kan vara krävande. Man kan bli lämnad av de människor som stått en närmast i år.
Vänner är den familj man valt med människor man älskar över allt. Man mognar inte alltid bredvid varandra men tillåter man, kommer en dag när man är på samma sida igen. Man kanske inte har det man en gång hade, har man tur har man något bättre.
Nämligen en relation med 100% tillit. Hur många månader det än går så vet man att den andra är ett samtal bort, även om livet kommer emellan så får man ta vara på de dagar man hittat en lucka.
För i slutändan, är det inte det som betyder något ?
Hitta de människor man kan dela både ilska och skratt med, de man kan vara oskiljaktig från, men samtidigt älskar en nog för att låta en växa på distans. Kort och gott en relation där man ger lika mycket som man får! En livslång vänskap. Hittar du det, ta vara på det för de är få förunnade.
Jag har barndomsvänner och några shiny new (höhö) som jag ser på min veranda (som i HIMYM) när jag är vuxen. De få som kvalat sig in och tyvärr får stå ut med mig resten av livet (förlåt, jag lider med er), kanske några hamnar långväga fel (typ Australien) andra kanske på gångavstånd. Men dom man vet att man vill ha i sitt liv, och som förhoppningsvis känner samma för mig.