Tisdag idag och jag slutade jobbet för en stund sen, har haft stängning som för övrigt gick bra!
Efter det gick jag till Victoria och vi kollade på Paradise hotel, jag ÄLSKAR verkligen Paow vilket fick mig att tänka på ett bra samtalsämne i det här inlägget.
Nämligen tatueringar.
Jag ÄLSKAR tatueringar och jag skulle gärna täcka hela kroppen om jag hade ekonomin till det.
Det jag stör mig på är folks förutfattade meningar om just folk med tatueringar, direkt så blir man stämplad som en idiot, kriminell eller bara allmänt outbildad.
Jag gick ut 9an utan ett enda IG och gick ut gymnasiet med ETT F (IG)
Jag är verkligen ingen idiot och definitivt inte kriminell.
Min pappa avskyr mina tatueringar, när jag gjorde min senaste sa han ”Ska du gå med den där på stranden sen!?” Nej fan pappa, jag tänkte hyvla bort den innan… Varför blir folk så himla arga över lite bläck?
Ja jag vet att man kan ångra sig, man kan hata dem sen.
Men jag är inte sån, jag tänker inte så mycket på vad jag har för något på min kropp sålänge dem är bra gjorda!
Jag skulle kunna tatuera in vad som helst i princip så länge det är schysst gjort.
Sen har vi det konstanta tjatet om att man A B S O L U T inte ska tatuera in personers namn, japp för man kan börja hata den personen, men då ser jag en skillnad.
Det är skillnad på att tatuera in personen man varit tillsammans med i 2 veckor som man är dödskär i och att tatuera in en persons namn som betyder mycket, eller HAR betytt mycket.
Jag har två namn på min kropp, min kusin Amandas och min sambo Rasmus.
Amanda är en av dem personer i mitt liv som har haft störst betydelse av dem alla, och som funnits för mig i vått och tort.
Det spelar ingen roll om vi inte pratat på två år, Jag skulle ställa upp till 130 %.
Sen har jag och Amanda haft våra tjafs, jag har varit besviken på henne och hon har varit besviken på mig men det tar inte bort det faktum att hon alltid kommer vara den personen som alltid fanns/finns där.
Sen har vi då den typiska ”pojkväns tatueringen”, Ja vissa av er kan tycka att jag är idiotisk.
Men så här resonerar jag, Rasmus är och kommer alltid vara allt för mig.
Han är den som fått mig att bli den jag är idag, han har hjälpt mig så som ingen annan har gjort och jag älskar han till tusen.
Det spelar ingen roll om vi gör slut, för han kommer alltid vara en viktig person för mig och skulle jag träffa en kille som inte kan acceptera att hans namn står på min kropp, eller mitt tycke för honom kan denne lika gärna dra åt helvete.
Sen så har jag alltid varit en sådan person som är väldigt impulsiv och det är en av mina egenskaper jag tycker om. Mina tatueringar blir på så sätt ett minne för mig, något jag kan skratta åt eller något jag kan gråta för.
Jag har i nuläget 8 stycken och jag älskar dem alla för alla har en liten skev historia bakom sig.
Eftersom jag sitter vid datorn nu som jag aaaaldrig använder har jag inga bilder på mina tatueringar, jag ska se om jag iallfall kan hitta någon.
Ska gå och lägga mig nu, natti <3
Lyckades hitta en snorgammal bild, men den bjuder jag på.
