Jag har nyligen lagt Rasmus för natten och ätit kvällsmat. Förhoppningsvis vaknar han inte lika tidigt imorgon som idag. Det gick verkligen inte att hålla honom vaken längre så jag hade inte så många andra val än att lägga honom. Dock sover han oroligt, han vrider och vänder, gnyr och gråter. Hur som helst ligger jag i sängen och tittar på efterlyst som precis har börjat. Jag blir så jäkla upprörd av det här programmet så egentligen borde jag byta kanal. Förstår inte vart världen är på väg. Som tur är kan jag lugna ner mig med ett avsnitt av Chicago Fire direkt efter. För jag blir inte bara förbannad, jag blir ledsen också. Jag vet inte vart det kommer ifrån då det inte var så längesedan jag hade noll empati för okända människor, det minsta jag kunde bry mig om var andra människor. Nu efter graviditeten har jag blivit hur blödig som helst och är gråtfärdig för i princip allt. Ilska går för det mesta också över till tårar. Ja, nu vet jag åtminstone att det inte är något fel på mig. Empati är ett tecken på normalitet i hjärnan. Däremot kanske man ska börja fundera på vad det är för fel om man saknar empati för människor och djur. Nej, nu är det dags för min halvtrasiga dator att bli avstängd. Godnatt.
