För att använda mig utav den här bloggen i fortsättningen och se den nå sin framgång, måste jag så klart börja med att berätta lite smått om mig själv. Det behöver inte innefatta hela mitt register som människa, men jag tänker berätta det väsentliga om mig. Hur jag fungerar, vad jag står för osv. Läs om ni är intresserade, annars uppmanar jag er att låta bli! 🙂
Jag heter alltså Natalia Pavlovic, jag är 18 år och bor i Västra Frölunda som ligger precis utanför Göteborg. Jag är född i Serbien och flyttade till Sverige som 11-åring och har snart tillbringat min tid i det här landet i åtta år. Många frågar mig om jag inte saknar mitt hemland och det är självklart att jag gör det. Varje dag. Det är rätt uppenbart, om man frågar mig. Är man uppvuxen på en viss plats och har bott där ett bra tag, bygger man upp en trygghet. En trygghet som blir starkare och starkare för varje dag. Sedan om man tvingas bryta sig ifrån den tryggheten är det klart att det blir en saknad. En tuff sådan. Tänk er själva att bli uppryckta från era rötter, det hade inte varit lätt eller hur?
Men jag är sådan som människa att jag tar det med en nypa salt som man brukar säga. Jag tror att jag och min familj verkligen behövde flytta ifrån Serbien för att finna oss själva igen. Vi hade varit med om mycket när vi bodde i Novi Sad och det tär på vilken levande varelse som helst. Som ni kanske vet så varade det ett Balkankrig där nere under många år och bara för att det slutade, betydde inte det att allt tjaffs och gnabb slutade. Det höll ständigt på. Inbördeskrig och andra tråkigheter. Inte minst mellan Serbien och Kosovo (som nu är självständigt, men det var en del av Serbien innan). I dessa striderna förlorade jag och min familj många utav våra själsfränder, våra släktingar, våra ljus i mörkret. Och det gjorde livet svårt för oss. Men sedan när vi tvingades flytta till Sverige, började vi få fart på allt igen. Främst kärleken till varandra var en stor orsak till varför det gick så bra för oss, som det gjorde, tror jag. Kärleken är starkast.
Men jag trivs, under omständigheterna, ändå bra här och inte minst i Götet. Jag har sagt att så länge jag bor i Sverige, kommer det alltid vara Göteborg som gäller och det står jag fast vid. Älskade, älskade stad. Den är go, det är den.
Om jag ska berätta lite kort om hur jag är som person, är jag väldigt glad för det mesta. Eller jag försöker vara det åtminstone. Enligt mig är det allt vad livet går ut på. Glädje. Genom att vara glad visar jag min tacksamhet till Gud för att han har gett mig livet. Så ser i alla fall jag det. Jag tycker det är så fint när man ser bilder eller videoklipp på barn som har det svårt i exempelvis Afrika, som ler och det fullkomligt skiner omkring dem. De äger knappt någonting och vet säkerligen inte om det ska få mat dagen efter eller inte, men ändå ler de, leker och är glada. Jag älskar sådana bilder. Det får mig att inse att glädje och kärlek övervinner allt. Jag är själv ingen materiell människa. Visst, jag älskar att shoppa som vilken ungdom som helst, men jag ser även till att göra det med måtta. För jag har alltid den där bilden med mig. ”Man behöver inte mycket för att vara lycklig”, det är även det budskapet Gud har gett mig. Man ska inte frossa. Vare sig det gäller mat, kläder eller andra materiella ting. Man behöver inte guld och gröna skogar för att vara lycklig. Så länge man har sin familj, sina vänner och Gud, har man allt. Det är min syn på livet.
Det är lite det som är skillnaden mellan folk som tror på Gud och de andra då som inte är troende. Har man Gud i sitt liv är man glad för det man har, man är lycklig om man får en kram på julafton. Medan den icke-troende strävar efter en 54 tums tv och nästan gråter för att just den klappen inte låg under granen. Helt olika synsätt på livet. Det är skrämmande. Men det visar även hur mycket bättre Gud får en att må. Jag kan ju bara tala för de som är troende, ni andra vill uppenbarligen inte höra det här, men så är det. Jag är så tacksam till Gud för att han ger mig sin kärlek och sitt tankesätt överhuvudtaget. Utan honom hade jag inte klarat mig.
Min familj består utav mamma, pappa och tre syskon. En storebror, en lillebror och en lillasyster. Mina älsklingar. Finns inget i världen som kan betyda mer än vad de här fem personerna + Gud gör. Jag är lyckligt lottad, verkligen. Jag är en familjemänniska rakt igenom också, bara för att nämna det. Prioriterar en hemmakväll med min fina familj först minst två gånger i månaden, fastän det är en fetefest på G. Att få vistas på dansgolv här och där på en massa uteställen är också min passion förstås, men sedan är det ju det där med familjen… Inget är så viktigt som dem. De är mitt allt.
Nu blev det kanske lite för mycket om mig ändå, haha. Jag ber om ursäkt för det. Nu har ni i alla fall en klarare bild utav mig, får jag hoppas. Dock är det många som får fel uppfattning av mig när de inte känner mig, har jag fått höra, så är det la alltid, men jag hoppas att det är positivt betonat. Att jag är galnare än vad jag är, det ”ryktet” kan jag ta liksom 😉 Fast å andra sidan tvekar jag på att man kan bli mer galen än vad jag är, just saying. Jag är sjuk. Och det får avsluta det här inlägget. Nu vet ni på ett ungefär hur jag fungerar och vad jag har för syn på livet. Nu fortsätter vi på det här spåret… Puss på er! Ha det gött!