Just nu sitter jag här, nyss hemkommen från goa vänner och bara njuter av lugnet. Mamma, pappa och mina syskon är iväg hos främmande, men kommer förmodligen snart. Jag brukar behöva lite tid för mig själv för att verkligen inse att jag aldrig skulle vilja vara någon annanstans än hos mina nära och kära. Känner inte ni också så? Ibland räcker det med att jag har varit i skolan en hel dag, för att sedan komma hem och uppskatta den där kramen, den där pussen eller det där leendet lite extra, från sina hjärtan. Åh. Kan nog inte förklara hur mycket jag älskar min familj. Min älskade familj. Vad hade jag gjort utan er? Uppenbarligen ingenting. För jag är hundra procent säker på att mitt hjärta hade slutat slå, så fort era hade gjort det.
Där jag kommer ifrån, betyder familjen allt. Jag har aldrig upplevt den där familjekärleken hos svenskar, jag vet inte varför. Jag säger inte att svenskar inte älskar sin familj, för vilken normal människa gör inte det, men jag tror det är på en helt annan nivå än vad jag och mina landsmän är vana vid.
Hade jag inte haft den relationen som jag har med min familj idag, hade jag nog inte överlevt. Ärligt talat. Jag behöver det. Det är det jag lever på. Kärleken till och från dem. När jag kom till Sverige för snart åtta år sedan var familjen det enda jag hade den första tiden och det har onekligen stärkt mig tror jag. Och framförallt stärkt kärleken till familjen. Ett liv utan dem, är inte värt att leva. Mina diamanter. Kommer göra allt som står i min väg för att alltid få er att må bra. Eller inte bra, BÄST. Tro mig. Ni är det finaste jag har, alltid. Volim vas.