ligger i sängen, har tänt massa ljus och lyssnar på Chris Medina’s ”What are words”. fäller några tårar för den vackra texten och blickar tillbaka på min bilolycka. jag känner nästan mig själv i den låten, hur lätt det hade kunnat vara att jag var henne. hur lätt hela livet bara kan förändras på några få sekunder, hur ett vackert ansikte kan vara så svårt att känna igen 10 sekunder senare. tankarna som sprider sig i huvudet när man tänker; hur många sekunder har jag kvar? man inser verkligen då när man är så nära att förlora mot livet vilket som verkligen betyder något. ett förstört ansikte eller arm är ingenting jämfört med de människorna som står runt dig och håller din hand. det är ett tecken på att man har överlevt av en anledning. ett stort ärr två mm från att inte finnas är istället någonting att vara tacksam över, tacka den som vakat över dig och gett dig chansen att fortsätta. jag kommer alltid vara tacksam mot den som beskyddat mig och hjälpt mig fortsätta livet efter någonting som jag egentligen inte skulle överlevt. jag hade en beskyddare i himlen och på jorden var det min fina familj och min älskade joel. jag minns hur deras tårar rann när jag bara låg där, hur de tog mig i handen och skänkte mig styrka. hur mycket jag ville tacka dom fast jag inte riktigt kunde, hur tacksam jag var över att dom satt hos mig natt o dag i veckor. jag trodde aldrig jag skulle bli samma person som förut igen, att ingen någonsin mer skulle känna igen mig. idag har jag hemska minnen på både insidan och utsidan, men jag är otroligt glad över att jag fick en till chans. men från att det hände 4/10 2010 tills idag, lite mer än ett halvår efter så är jag mig själv och ser ut som mig själv fast med några ärr. men jag är lika lycklig för det, för jag har alla fina människor som hjälpt mig igenom detta. det viktiga är inte hur man ser ut för man blir lika älskad och uppskattad ändå.
i’m forever keeping my angel close