Herom dagen sa mor till mig att hon hade varit och hälsat på morfar, de hade haft lunch hos honom då någonting hände. Mitt i allt så börjar morfar bara skaka och var helt borta, efter en kort stund var han tillbaka och förstod inte vad som hade hänt. Min underbara morfar fick en propp vilket utlöste en spasm, han förstod inte vad som hände utan undrade varför han var blöt i knät helt plötsligt då han tappade glaset med dryck i knät när detta hände.
Min morfar är någon som är mig väldigt kär, jag har alltid varit morfars lilla flicka. Har många härliga minnen tillsammans med morfar och jag älskar honom så oändligt mycket och vill har så mycket fler minnen tillsammans med honom.
För cirka ett år sedan så fick morfar åka in akut. Hade läkaren opererat hans hjärta bara en minut senare hade han troligtvis inte klarat sig. Kommer ihåg hur ledsen och orolig jag var, han låg nedsövd i flera dagar. När vi hälsade på honom kunde han knappt prata, han var lite yr och väldigt påverkad av narkosen. Blir ledsen bara jag tänker på detta nu.*SNyft*
Det dumma med att vara människa är att man inte tar vara på tiden en enda sekund. Trotts allt som hänt morfar och hur oändligt mycket jag älskar honom så träffas vi inte alls så ofta som man skulle villja. Känner mig dum som inte tar vara på tiden.
Här är en bild på underbara gubben med mina brillor, funderar skarp på att förstora den och rama in. ME LOVE!
