Inatt har jag haft svårt att sova då jag bröjade fundera på vad som är meningen med livet. Tror inte att det är så enkel som att säga kärlek och lycka. Eller som många svarar vid en sådan här fråga- Lycka är att min familj mår bra. Man får helt enkelt inte göra det så enkelt och glömma bort sig själv. Jag vet hur det är att tänka på alla andra utom en själv vilket jag tror många gör, men för guds skul glöm inte bort dig själv och dina drömmar.
Här sitter jag med en underbar pojkvän och är kär men är jag lycklig? Till en viss del är jag det, fö jag älskar honom men jag har samtidigt glömt bort mig själv och mina mål. Vad vill jag med mitt liv? Jag känner mig villsen i denna stora djungel, världen är en enda stor djungel(åtminstone är det en djungel när man känner sig villsen).
Att man breddar sina kunskaper för var dag som går och världen bara växer för en hela tiden, kan det aldrig bli för stort? Var skall jag leva? Skall jag leva i en bild då världen är enrom eller i stunden just nu och bädda in världen i det som bara händer mig? Var skall tanken och/eller kroppen leva?
Jag känner mig förvirrad och det känns som en omöjlig uppgift att ta reda på meningen med livet. Varför inte alltid vara lycklig istället för tvärt emot? Kan man känna äkta lycka utan att ha varit på botten där innan?