..idag mår jag inget bra. Jag har stora skuldkänslor, alltid när jag behöver ta hand om mig själv eller göra något som jag verkligen måste så helt plötsligt behöver familjen mig. Jag klarar inte av detta, klarar inte av att tänka på mig själv så jag känner att jag inte räcker till. Jag vet att jag inte kan finnas till för alla jämt, men det är jobbigt att behöva säga ifrån och ordet Nej. Idag frågade far om han fick komma och hälsa på och jag sa att jag inte ville idag,men en annan dag. Jag känner mig som en bov, får tårar i ögonen av en sådan här händelse. Tänk hur känslig själ jag har. Jag tål inte att se andra må dåligt, men att jag själv mår skit är det verkligen okej?
Att jag hade lunginflammation kunde jag fått veta tidigare än vad jag fick, men jag ville inte ta upp läkares tid,andra patienters tid. Jag ville inte att andra sjuka skulle få mindre hjälp pga mig. Någon som förstår?
Jag går aldrig först i mitt egna liv, aldrig. Ibland inbillar jag mig själv att jag är så himla självisk, men det är väldigt sällan jag är. Och när jag väl säger ifrån när jag inte orkar ge mitt allt till andra blir jag ledsen och besviken på mig själv.
Idag är en deppar dag, ledsen för att jag inte fanns där för far idag. Ledsen att jag aldrig tillåter mig själv att bry mig om mig. Så dubbel.