Jag blir så himla arg på många av mina medmänniskor. Ingen är vi någon gud som alla vill ha del av, förstå att i allas ögon är du inte guld värld. Varför lägger du ner tid på en eller flera människor som inte vill ha kontakt med dig,som inte vill umgås med dig, som inte behandlar dig väl. Man måste inte bli älskad av alla utan ta chansen att älska dig själv och var dig själv och var inte så beroende av alla andra. Man kan ge en person en chans eller två men varför ha ett liv av besvikelse.
Ibland vill folk bara helt enkelt inte ha en del av dig som person, varör vill du då fortsätta att ha denna person som en del av dig? Jag håller med om att allt är inte svart eller vitt utan vi lever i en värld full av nyanser. Men jag förstår fortfarande inte hur tröga människor kan vara. Jag erkänner att jag älskar inte alla, jag vill inte umgås med alla eller ha de som en del i mitt liv. Man kan inte älska alla, man kan inte vara snäll mot exakt varenda människa. I kärleksförhållanden förstår vi tjejer ofta väldigt snabbt om vi inte är önskade, men i vänförhållanden skall man nöta sönder varandra tills man bara inte tål att höra om varandra längre.
Jag är en älskande person som tycker om de flesta och klarar av att umgås i grupp men människor som inte är lika mig själv. Men jag kommer tillbaka till, man kan inte älska alla. Jag är verkligen inte en hatisk person eller nervärderande, men jag klarar inte av när personer blir som besatta av att umgås med mig. Jag har så svårt för när en männsika inte förstår att jag inte är särskilt intresserad av att umgås eller prata.
De gånger jag har varit väldigt tydlig med att säga -tyvärr vill jag inte umgås med dig för att det ger mig ingenting. Då har jag fått väldigt åligt bemötande trotts att jag bara har varit ärlig, varför vill man umgås med någon som inte vill det själv? Jag tycker att jag drar mig tillbaka väldigt lätt när jag tror att folk inte är intresserade av att umgås, då e det upp till dem att höra av sig. Men när det gäller mig verkar folk bara inte förstå. Alla kan inte vara vänner livet ut eller älska alla sina vänner livet ut. Man utvecklas och förändras. Och att fortsätta umgås med någon som man får noll i utbyte av känns som bortkastad tid, människan är en självisk varelse. Jag är en ödmjuk och oerhört omtänksam människa men jag orkar inte jämt, det är bara så. Jag har stor empati för allt och alla, man kan alltid söka mig om man vill eller behöver tröst. Men snälla, försök att förstå att vi alla är inte kompetabla för varrandra.
Vill inte att någon som läser detta som känner mig skall missförstå, men ibland blir jag så trött. Ta hand om varandra men låt vissa människor gå i livet som endå inte ger dig det du behöver. Var glad för det som varit.
Idag blir de inte fler inlägg, men imorn kommer det mer.
Tack för att ni läsare finns.
/Nathalie