Jag har inte en ända nära vän, mitt fel?Kanske. Träffar en hel del som svikigt mig på de ena eller andra sättet också. Jag har många bekanta som jag i lätte svängar kallar för vänner, folk man träffar ibland. Det finns inte en person som jag vet att jag kan lita på elller som jag tror att jag kan ringa till mitt i natten då det har hänt nåt. Jag har alltid umgåtts med folk, men alltid bytt umgängetskräts. Alltid bytt vänner eller de kallade bekanta. Varför?Varför inte?
En del förlorar man i ”strid” och man slutar bry sig, en del slutar man till slut bry sig om då de aldrig bryr sig, en del sviker och viker.
Det närmsta jag kan komma en vän är min pojkvän,mor,bror,far,syter. Morfar är nog min allra bästa vän även att han inte vet så mycket om mig.
Dejag känner minst i min ”vänkrets” är de som vet mest om mig, de är de som jag öppnat mig mest för. Oftast så tar vänner så mycket plats att om mig slipper de veta så mycket om. Jag saknar de tiderna då man var liten och verkligen hade en bästa kompis som man pratade nästan om allt med.
Jag önskar att jag hade en vän som jag kunde umgås med och dela med miig av till. Någon som jag vet inte dömmer mig, jag finns bara och är den jag är. Det finns bekanta som aldrig dömt mig och som jag älskar men som inte är den närmsta som finns. När går en bekant över till en vän? Varför är vi så slappa idag att vi kallar nästan alla för vänner? Om jag skall vara hård så har jag endast ett fåtal vänner som inte någon av dem är mig särskilt nära igentligen. Mitt eget fel kan man ju undra över om det är. Jag vet inte, men jag vet att jag delar inte med mig av ig själv och mina upplevelser till alla. Sen e de dem man delar med sig av till ibland som dömmer eller till slut bara så rinner den såkallade vänskapen ut i sande.
Hur fungerar det för er som har en bästa kompis som gör allting tillsammans?
Jag har så lätt för att älska och älskar så otroligt många fina ”vänner”. Men alla kanske inte har så lätt för mig?Eller är det bara jag som tvivlar på mig själv och kanske borde ta för mig mer? Har alltid haft lätt för killkompisar, de är okomplicerat. Men idag umgås jag inte med någon av mina gamla killkompisiar heller. Men det känns naturligt nu när man har kille, men den enklaste vänskapen var då man kunde se på film hop hitta på saker utan en massa skitsnack.
Nu är det ingen av er som fortfarande läser, el?Hehe. Funderar på hur jag hamnat här.
Har en livs kärlek, vackert hem, underbar familj, utan real friends, arbetslös/studielös, tjock, fin hy…. Behöver ett eget liv med jobb/studier och riktiga vänner som man verkligen kan kalla för en vän och inte för en bekant.