Det är meningen att jag ska sova men jag kan bara inte. Det är tankar som vandrar åt alla håll, mina ben värker som de gör ibland. Har tagigt pandodil i hoppet om att mina värkande ben skall sluta och ge mig en chans att somna, två stora pandodil som fyra små. Trotts de sitter jag här framför datorn och det känns tungt. Nu vet jag att detta kommer att ställa till det för morgondagen. Detta blir som ett elakt rullande hjul som bara fortsätter och fortsätter. Det är ingen direkt ångest just nu men snart går vell tankarna över till ångest. Jag kan inte stänga av dem, hjärnar funderar på allt. Jag är även orolig(vilket jag kanske inte behöver vara) för en. Hon mår inte bra, kanske får köra henne till läkaren imorn. Och om det blir så vill jag vara pigg vilket detta förstör nu. Hoppas hon mår bättre imorn, hoppas hon vet hur oändligt mycket jag älskar henne. Nästa vecka blir det troligtvis till lasarettet i vilket fall. Far ska in och operera foten. Måste finnas där då och ta hand om honom, köra runt lite på honom. Tycker inte om sjukhus. Det är en obehaglig känsla. När jag har varit där har det ju aldrig varit något possetivt.
Har varit en del genom åren som har varit sjukhusrelaterat. Ja opererades som liten, dock inget jag minns så mycket av förutom efter operationen då jag bara fick äta glass och var så himla sugen på soppa. Mormor och morfar har legat inne en del under åren. Mor hade cancer, då hamnade mormor på sjukhuset igen eller strax efter. Mor fick åka in akut för sådana smärter efter operationen vilket visade sig vara cyster som de fick ta bort. Pappa har åkt in och ut med mindre skador med ben och fötter. Min bror har ständiga problem. Morfar var det senast som fruktade livet om vi skiter i att prata om min lunginflammation. Jag trodde jag skulle förlora min älskade morfar. Hemskt. Läkaren sa till mamma att han var en minut ifrån att dö. En hjärtoperation senare och han lever. Idag lever han och har kommit lång väg efter operationen. Jag är så glad att han finns och mår bra idag, han betyder så mycket. Har alltid varit morfars lilla flicka.
Ligger och tänker på vad jag ska göra med livet. Tänker på vilken tur jag har som har så bra föräldrar som stöttar oss barn både mentalt och med pengar. Utan mamma som hjälper mig med mina intressen och hyra så vet jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag älskar min mamma så oändligt! Hon är den mest givmilda person jag vet. Det är hon och min pappa som gjort mig till den jag är idag. Älskar pappa också, men vi ar en annan relation till varandra. En fin relation, en lite busig och skör relation till varandra. Älskar pappa!
Min bror och jag har en väldigt stark relation till varandra. Trotts att vi sviker varandra ibland så förstår vi varandra och är väldigt förlåtande mot varandra. Jag min bror och min mor är en trio som är svår att slå. Tillsammans är vi starka och i vissa stunder otroligt svaga. Vi blir som ett vi tre och förstår varandra, ibland behöver vi knappt se på varandra utan det räcker med ett muttrande så förståe vi varandra. Men ibland är det jobbigt att personer i fråga alltid vet hur man fungerar i situationer. Som när man är trött eller lättretad, för det är ju kul att retas.
Jag märker med min partner att vi förstår varandra allt för väl ibland. Andra gånger så tar det jätte lång tid innan man fattar vad den andre menar.
Min syster och jag träffas tyvärr inte så ofta men vi har också lite av det där att vi behöver bara se på varandra eller muttra något så förstår vi varandra. Hon är vacker min syster men biter till som en huggorm om det inte passar.
När jag var liten så var min mormor som en huggorm kändes det som. Min bror som är först bland min mors barn, blev gärna bortskämd av mormor som liten och blev mormors lille pöjk. Det föll naturlit att jag blev morfars. Men mormor var väldigt betsämd om vad man fick göra och inte när hon var närvarande. Alltid varit välsigt betsämd. Jag har aldrig kännt att vi två har haft en bra relation fören på senare år då jag blivit äldre och fått ta en annan plats i hennes liv och hon i mitt. Jag älskar min mormor idag och hon kan få mitt hjärta att gråta av lycka. Sist jag besökte henne så visade jag ett av mina halsband jag gjort och hon tar i med den svaga rösten hon har och säger: jag vill ha en. Jag blir tårögd nu när jag tänker på det. Hon gav mig en bekräftelse som kanske bara hon behövt göra, jag betyder något. Fy, nu rinner mina ögon. Det var ett ögonblick som jag aldrig glömmer.
Min familj betyder oändligt mycket och det är tack vare dem jag lever och existerar. Min älskade sambo gör mig lycklig! Idag bor min mormor och morfar på hem, men inte ”tillsammans” för det går ju inte(sverige har dålig äldrevård)men de har åtminstone samma avdelning som tur är. Mor är omgift och gifte sig på mallis med gubben Boie och han ställer ofta upp ska ni veta, han betyder han också. Pappa jobbar och står i och drömmer gärna om att vinna miljoner. Min syster bor i samma stad som alla de andra och har realativt nytt jobb och trivs. Min bror och jag är lite i samma skede och är arbetssökande och arbetslösa. Vi har nog båda två lite beslutsångest om vad vi skall göra med livet.
Nä nu är det vell ingen av er som läser fortfarande. Haha. Är fortfarande inte ett dugg trött men blir vell att surfa lite. Kram på er
