Ibland drabbas jag av livet självt. Jag förstår inte jag faller ihop i storgråt utan att helt förstå varför, förstår inte varför jag känner mig så utmattad och bortglömd. Vi stoppar mig under mattan och utnyttjar mig när det behövs.? Vi fjäskar i förväg för att sedan ”snällt” kunna dra mig undan. Det märks inte, jag vågar inte vara rak och ärlig utan lindar in orden. Vem vill umgås med någon som inte vill va med en? Jag är inte sån. Det gör ont att känna sig utnyttjat, som en disktrasa som bara ligger och väntar på att bli använd och uppskattad. Nej disktrasan fick inget veta om vad bordet gör eller var bordet är men skall infinna sig fort vid tjänst och skall göra jobbet utan gnäll. Blä är disktrasan sur, blä. Det är inte ägarens fel utan det är ju disktrasan själv. Så tråkig disktrasa, det förstörde ju hela grejen, blä.
