Jag har haft ångest då jag sätter väldigt höga krav på mig själv, sätter upp stora mål som jag aldrig når. Jag vill helst att allt ska hå fort att uppnå, jag prioriterar gärna andra före mig själv vilket leder till att det blir destruktivt i en viss mån.
Jag blev innan semestern i år sjukskriven pga ångest över att gå till arbetet. Jag hade tryck över bröstet och var gråtmild. Jag hade underbara arbetskamrater och en underbar brukare. Dock blev jag utsatt(vi alla blev) av en på arbetsplatsen. Jag kände mig kränkt, missförstådd och mobbad.
Efter att jag blev sjukskriven har nu två av mina arbetskamrater sagt upp sig, de är bland de som jobbat längst i gruppen. Det känns skönt att veta att allt inte berodde på mig samtidigt som man får ångest över att ha ställt till det för brukaren. Men tyvärr så måste man sätta sig själv först nån gång.
Vanligtvis är jag en väldigt glad människa som älskar att se det bästa hos mina medmänniskor och tror gott om de flesta. Upplever att i min strävan att tro gott om alla är lätt manipulerad i svaga lägen.
En dipp som kom häromdagen kom som en chock. Jag fick en svår ångestattack och fick svårt med andningen, tårarna sprutade och hjärnan gick i panikmode. På väg hem ifrån mina föräldrar ca22.30 , åker på motorvägen. Mamma hade tidigare nämnt att hon ville att jag skulle stanna kvar och åka hem dagen efter då jag redan var tårögd pga ett bråk med min sambo. Men jag samlade mig och gav mig av.
Det är mycket med lastbilar på motorvägen så jag lägger mig rätt så snart i omkörningsfil och blir kvar där ett tag. Lägger märke till att många kör sakta men förstår dock inte riktigt varför då vädret var bra, det enda man lade märke till var mörkret. Jag ser en bil som åker och blinkar åt vänster om och om igen, håller inne blinkern väldigt länge trotts att de redan ligger i vänster fil. Försöker den medla nått till oss andra?
Jag tänkte att det kanske var ett tecken på att ta det lugnt men sen som många andra gånger hinner man skita i varningstecken. Men jag minns att jag tänkte länge och väl på vad det kunde menas.
När jag kört i ca 15min så är jag en bit efter Mantorp och har minst lika långt kvar att åka kommer det upp en bil bakom mig. Jag ligger i omkörning förbi två lastbilar, jag kör i 123km/h kanske. Då blinkar bilen bakom på mig och slänger på sitt helljus, jag blir rädd då bilen ligger i röven på mig. Jag bromsar lätt för att markera att jag håller på, snälla ge dig. Hellyset är fortfarande på och bilen bakom svajar från höger till vänster för att hetsa på mig.
När jag äntligen kommer om lastbilarna pustar jag ut men blir förbannad så markerar med att blinka med helljuset att detta är inte okej. Det är då överlevnadsmode kommer in i bilden och jag tror på riktigt att snart dör jag.
Bilen som nu ligger framför tvärnitar, jag tror först att han bara ska markera tillbaka. Upptäcker att detta är en riktig tvärnit på bromsen. Jag är som mest 5meter ifrån att köra in i bilen framför, väjer ut i omkörningsfil så vi ligger jämsides. Jag tutar förbrilt och slänger upp ett finger.
Jag ligger nu i ca 30km/h utan att överdriva. En lastbil bakom blinkar som börjar komma nära och en bil bakom som också blinkar för fullt. Idioten i bilen är snabbt borta och kör för fullt för att komma bort. Jag växlar snabbt upp och klarar mig. Detta kunde resulterat i en seriekrock.
Som tur är så är hjärnan och kroppen bygd för att överleva. Jag hamnar i chock och får en extrem panik. Ringer min sambo som inte svarar, ringer ca 5-6gånger. Jag andas högt och är gråtmild. Min sambo ringer till slut upp, han hör inte ett ord jag säger. Han tror jag råkat ut för en olycka. Jag ber honom att försöka lugna ner mig. Försök att andas, andas lugnt hör jag i luren. Jag skippar efter andan och skriker att jag försöker, jag försöker..hjälp mig!
Han lyckas att få lugna ner mig något men jag är fortfarande i panik och häftig andning. Till slut lyckad jag ta mig hem och parkera bilen. Min sambo får försöka hålla om mig medan jag ärlig chock och gråter kraftig och lägger huvudet emot ratten. Till slut lyckas vi ta oss upp i lägenheten, fortfarande i chock. Mitt tillstånd varar i ca 20min när vi kommit upp.
Det enda jag tänker på är oväsentliga saker som att släcka lyset och att jag borde borsta tänderna, vilket är klassiskt beteende i chock. Till slut lyckas jag få i mig lite vatten och ta sömntabletter så jag kan lugna ner mig.
Dagen efter vaknar jag upp utvilad. Ser mig i spegeln och möts av svullna ögon. Spenderar dagen o soffan, går endast ut för att köpa lite mat. Dagen efter likadan, sitter hemma i lägenheten chockad och känslan av att vara deprimerad. Igår var det fredag och jag fick sådan extrem lust av att göra fint här hemma och handla på Ikea tills jag kommer på att jag måste ha bilen för att för att få med mig hem alla saker. Jag stelnar till och lägger mig i soffan igen. Under dagen så möblerar jag om och går till pizzerian och köper mat. Sen ligger jag ensam hemma och mår dåligt.
Idag är det lördag och efter en hel del änglar som skickat en bunt med stödjande ord till mig på Facebook känner jag att jag måste ta tag i mitt liv. Jag orkar inte ligga här och vara rädd. Jag är värd så mycket mer, jag är värd ett jobb jag trivs med, jag är värd kärlek, jag är underbar och bör bli behandlad med respekt.