Önska jag bara tog tag i mina drömma och gjorde det till verklighet, åtminstone försökte. Jag önska jag hade mod nog att säga nej, mod nog att säga Ja. Det sitter en klump i halsen och jag känner att jag är inte mig själv längre, jag står utanför mig själv och gråter och tycker synd om personen i min kropp. Ständigt sväng i humöret och i känslorna. Vågar man säga att jag är inte nöjd, jag förtjänar mer och bättre!? Jag känner att jag förtjänar mer, men jag litar inte på att jag kan tillräckligt. Jag vill sååååå mycket ändå hamnar jag alltid här, vad ska jag lära mig? Jag vill innerst tro att man kan få allt man vill, att man måste sikta mot stjärnorna för att äns ha en chans att hamna i närheten. Som tur är har jag mycket som fungerar för mig, tyvärr är det ingen tröst.
