Lägg dig ner och dö.. Lägg dig ner och dö.. Just nu ekar det i mitt huvud då en speciell del av mitt liv känns helt jävla hopplös, jag vill bara ge upp. Det är svårt att finna kämparglöden. Jag blir ett litet barn som kryper ihop i fosterställning och bara gråter och istället för att tycka synd om mig själv tycker jag synd om mina nära och kära som måste stå ut med att jag mår såhär skit som jag gör just nu. Om det ändå kändes som om livet kunde lösa sig. Jag är väldigt välsignad att jag har världens finaste familj och underbaraste fästman som jag älskar över allt annat. Just nu kommer dock ångesten fram och det ekar bara, hur ska jag orka? Kommer jag bli sjukskriven till slut?. Jag är orolig för framtiden och har svårt för att se att jag just nu växer i smärtan. Man härdas och formas så som svärdet i elden. Drömmer om framtiden och önskar att allt löser sig. Tur att jag har min familj och älsklingen och mina älskade katter. Älskar dem!!!
