Jaha, då råkade man somna om och missa tåget. Visst går tågena ofta men så mycket som jag har varit borta vill ja vara snygg när ja kommer till skolan. Sedan så har vi ju skissteknik med Björn, men ja vågar fan inte åka till skolan. Det gnager i hjärnan på mig att folk ska vara frågvis och dryga när jag kommer och just nu pallar jag verkligen inte med det. Känner mig skit deppig så får vell ge läkaren en applåd som givit mig en deppig period som inte hade funnits utan att hon hade sagt det det slår jag vad om. Jag tror inte äns min kille ser hur skadad och vilsen jag känner mig. Visst att jag gråter för ingenting men jag gråter så ofta så ingen märker vell att just nu orkar ja inte.
Jag känner mig vilsen i mina tankar. Jag har alltid siktat mot stjärnorna men just nu känner jag mig så tom och orkeslös till att försöka, det är en låg väg till målet jag vill nå. Ska man verkligen behöva vara den enda som tror att man skall lyckas också?Varför kan ingen vara glad åt en och tro lite på en och kanske till och me ge en schysst knuff på axeln?. Jag vet inte vilken väg jag skall vandra längre, ser inte vägen mot målet. Om jag bara fick en chans och en spark i röven!Känns som jag behöver det nu. Det jobbigaste av allt är att jag orkar inte och vågar inte klaga till dem runtomring,vill inte ta plats,skäms över att jag är som jag är just nu. Jag skäms över att må dåligt, ska det behöva vara så? Jag önska jag hade en studio där jag kunde stå och måla mina konstverk dagarna i ända och försörja mig på det samt kanske vara aktiv som skådis. Träffa folk i skapande teater och skapa i enskildhet. Min dröm känns så långt bort men ändå så nära mitt hjärta. Att skriva en bok kanske blir aktuellt snart.