Jag måste erkänna att jag hör till den svartsjuka typen. Och något som inte hjälper är att min kille just har skaffat sig face. Vill inte vara den som är svartsjuk, men tror att det mesta handlar om att jag har blivit sviken så många gånger i mitt liv och aldrig kunnart lita helt och hållet på någon. När jag väl gjort det så har jag fått en kniv i ryggen och har idag svårt för att känna tryggheten hos andra.
Jag är fortfarande en öppen och social tjej som släpper folk in på livet, men blir bara mer och mer rädd för att bli sårad. Visst kommer det något bra ur att människor visar sitt rätta falska jag, då vet jag att denna person går inte att lita på igen. Men det gör så ont att växa upp och se hur otorligt skadad världen är och hur mycket dåligt det finns i vår enorma värld, så mycket sorgligt.
Jag är rädd för att en dag står jag där ensam för jag vågar inte släppa in någon, en dag orkar jag inte försöka se gott i männsikan längre. Tänk om jag skulle tappa hoppet, vad händer då?
Är det mitt fel att jag blir sviken och sårad? Är det mitt fel för att jag släpper in dessa människor i mitt liv?